Min favorit just nu.

Folk å rock, kom tillbaka!

Jag: Har ni fått in Loney, Dear's skiva?
Han: *knappa knappa knappa*. Näeeeee...vi har tyvärr inte den inne.
Jag: Okej, är den slut på skivbolaget fortfarande då?
Han: *.....knapp*. Asså, jag får inte någon träff på den alls så det är inte något vi har i sortimentet.
Jag: Åh vad synd...men...du stavade rätt?
Han: *tittar upp genom luggen* Jaaaaa du, Lonely deer??
Jag: Ah, men de heter L-O-N-E-Y, D-E-A-R. Får du nån träff då?
Han: Åh. jaha. *knappar*. Ja den ska vi ha. Den kom in idag. Kolla, den ligger här på disken ju! Vilken tur du har!

Affären där ovantstående utspelade sig är så nära en skivaffär man kan komma i vår stad. Och trots att man får tillsätta sin egen lilla utredning och ha ett kritiskt förhållningssätt till infomationen de lämnar, är jag ändå glad att de finns. För det finns ju affärer som säljer skivor och så finns det skivaffärer. De sistnämda är på väg att dö ut och ja, jag erkänner att jag också har en del i det men likväl tycker jag det är tragiskt. I staden jag bor i fanns det i 29 år en riktigt välsorterad skivaffär med kunnig personal som innan man hade nynnat tre falska toner och sagt "den låten som de spelade i slutscenerna av...den där franska filmen med han...vahettere.... eh...som spelade bad guy i...vahetteden" plockat fram skivan och frågat "något mer?" Jag saknar den affären.
Sen finns Åhléns. De fyller sin funktion de med (för någon) men de kan bara stava till topplista och Justin Timberlake. Letar man efter nåt utöver det är det som att leta efter årgångsvin från Rioja på Coop Konsum, tämligen tröstlöst.

Arcade fire.

"Som att stå vid havet om natten". Så beskriver Win Butler detta utomordentliga album.
Win utgör, tillsammans med bland andra sin äkta hälft och sin bror, det kanadensiska åttamannabandet som med "Neon Bible" i vår släppte sin andra platta. Med piporgel, militärkör, vevlira och en full engelsk orkester i lurarna kan man onekligen känna sig som en borttappad trasselsudd en decembernatt vid en stormig Österlenkust.

Inför releasen: del 4.

The Postal Service - Give up
Nått gammalt, nått nytt, nått lånat...Här har vi det gamla for sure. Ett debutalbum från 2003 som jag inte upptäckt förrän nu på grund av att en av medlemmarna i bandet släppt en ny platta som höjts till skyarna. Den amerikanska duon består av James Tamborello (ny platta under namnet Dntel) och Ben Gibbard, sångaren i Death Cab for cutie. Bandet har också anknytningar till Feist. Kan ju bara inte vara dåligt. Och tro mig, det är det inte. Älskar speciellt de blipp-bloppiga tevespelskompen á la Pacman eller Super Mario. Låten "Such great heights" har spelats i en hel massa filmer, reklamfilmer och tv-serier. (Ja, även Grey's Anatomy som onekligen verkar vara det nya O.C. vad gäller indiesoundtrack).

Inför releasen: del 3.

Kristofer Åström - Rainaway town
32-årig norrlänning med en lång och produktiv karriär i ryggen. Slog igenom med (punk)bandet Fireside som han frontade i 10 år, gick vidare solo uppbackad av Hidden Truck ett par plattor, sen helt solo igen ett tag innan samarbetet med kombandet Rainaway ledde till senaste, och 6:e solosläppet, "Rainaway Town". Singer/songwriter och altcountry at its best. Min pappa gillar denna - men låt er inte avskräckas av det - han har bra smak!

Inför releasen: del 2.

The Moonbabies - At the ballroom.
Ett Malmöband (jippieee yeeeah!) som skördat stora framgångar utomlands men fortfarande är relativt okända för den stora publiken i Sverige. Influenser: Arcade Fire, Broken social scene och Death cab för cutie. Tydligen har några av deras låtar spelats i Grey's Anatomy. I wouldn´t know för jag har aldrig sett serien. Men efter det uppmärksammades de tydligen även här hemma, det var det som krävdes för att svensken skulle impas...Summa summarum: för framgång: nämn Volvo, IKEA eller varför inte spela ett svenskt band såsom Moonbabies i en amerikansk serie, svensken high-fivar. Sen springer han och köper At the ballroom. Inte ska jag sitta här och ifrågasätta motiven - skivan är grym från början till slut! Spelar på Malmöfestivalen den 18/8.

Inför releasen: del 1.

Vänner, ni vet vem ni är, på torsdag kommer det en ny samling skivor på USB-minnet.
Som ett led i den nya service jag kan erbjuda er här under min semester kommer jag, under dagarna fram till releasen av minnet, presentera de aktuella banden i bloggform.

Editors - An end has a start
Postpunkband från Birmingham som har likheter med både Tv on the radio och Panic! At the disco men även med U2 och The Killers. Last FM taggar Editors som postpunk och jag blir lika fövånad varje gång jag inser att jag tilltalas av en genre kallad "postpunk". Ordet i sig är skrämmande. Editors är bombastiskt, etiskt och arernarockigt; tänk Coldplay i rugbyoutfit.
Dessutom är sångaren Tom Smith den bästa sångaren jag hört sedan Dave Gahan.

Om Depeche var från Hässleholm.

Så hade de kanske låtit som Johan T Karlsson, alias Familjen.
Lyssna på "Det snurrar i min skalle" eller hör den live på Malmöfestivalen, Mölle 2 den 18/8.

Att ta igen förlorad tid.

Äntligen. Semester. 4 veckor. Tid för att ta igen de senaste månadernas missade skivsläpp. Kolla alla eftermiddagsserier. Stanna uppe till långt fram på morgonkvisten. Spela igenom alla skivor från a till ö. Läsa de 25 pocketböckerna jag köpt sedan förra sommaren. Åka bort. Åka hem. Träffa alla de man inte hinner träffa annars. Måla om. Sova. Spendera mer tid med familjen. Döda mördarsniglar. Fika. Koppla av. Festa.

Varför verkar jobbet som rena semestern jämför med att ha så mycket fritid?

No comments.

Syskonkärlek.

Bloggen är ingen reklampelare för återförsäljare men jag gör ett undantag nu. Har ni 79 kronor över så kräver jag att ni köper Elbows platta från 2005; Leaders of the free world. Den finns här, dessutom i Limited Edition vilket innebär att ni får en DVD med 10 exklusiva videor (där åtminstone hälften är riktigt snygga). Som min kära bror sa igår (80 kronor fattigare tack vare sin lillasyster): "Det är så bra att man får tårar i ögonen". Det säger väl ändå allt.

Inte bara Tintin tydligen.

Jag har upptäckt en tredje grej som är bra med Belgien, förutom Tintin och choklad, som fram till nu var de enda bra grejerna med Belgien så som jag såg det från min snäva horisont.
Det belgiska bandet The Go Find är för mig nyupptäckta pojkar från Antwerpen i Belgien som för ett par veckor sedan släppte sitt andra album, Stars on the Wall.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt för en sån som mig, att inte ta denna vackra pop till sitt melankoliska indiehjärta. Indiepop som påminner mig bl.a. om The Radio Dept., Death Cab for Cutie och Air. Drömsk, svävande, elektronisk, melankolisk. Fyra tags för Laika och The Go Find har dem alla.

Love is in the air.

Ibland tycker jag att det är så skönt att resa....nu tänker jag inte på semsterresor eller andra nöjesresor (vilka så klart har sin charm) utan på vardagsresan; pendligen t.ex. Vissa mornar önskar jag faktiskt att den korta tågresan till jobbet skulle vara lite lite längre bara för att det är så fantastiskt avkopplande att bara sitta och se landskapet fladdra förbi ackompanjerat av väl valda audiofiler. Jag känner inte så här alla dagar, åh nej, framför allt har jag svårt att njuta när tåget är försenat, proppfullt, stökigt, varmt eller inte kommer överhuvutaget. Men alla de andra gångerna kan vara riktigt njutningsfulla. De par tre gångerna i månaden.

I fredags blev det en flygtur. Hemresan skulle vara precis en cd. Den nyinköpta grönmetallicfärgade I-poden hade tålmodigt legat och väntat i väskan hela dagen tillsammans med Kosslurarna som pluggades in. I-poden var så klart förberedd och fylld till bredden av gamla och förhoppningsvis även nya favoriter. Jag sparkade av mig skorna som inte hade gjort något annat än skavt de sista tre timmarna, svepte om mig min jacka och klickade fram en artist på bostaven F. Valet föll på ett nysläpp jag inte hade hunnit lyssna på och det valet visade sig förgylla hela min resa hem. Sätena hade aldrig känts skönare, flygvärdinnorna hade aldrig haft vitare tänder, luften hade aldrig varit mindre turbulent. Till och med kaffet smakade ypperligt. Feist heter fenomenet. Sångerskan från det kanadensiska bandet Broken Social Scene har släppt sin andra soloplatta och den är precis så fullständigt underbar som ni har läst, eller kommer att läsa i recensionerna. Köp den, ladda ner den, sno den. Jag bryr mig inte om vilket men ni måste ha den. Med henne i lurarna lovar jag att ni aldrig mer irriteras över att ni har missat er tåg/buss/whatever - ni kommer bara vara glada att ni är i lagom tid till nästa.

Förväntningar.

Ikväll smäller det. Midlake intar KB och jag är på plats. Lycka är.

Veckans Laikalista.

Veckans besvikelse. Förväntningarna var enorma på Bright Eyes nya skiva. Han får lite skylla sig själv eftersom han sist det begav sig släppte inte mindre än två, total olika, men superba tiopoängsskivor. Men nej, det är inte i närheten så bra som sist. Jag ska dock ge den en chans även nästa vecka.

Veckans tvprogram: Musikbyrån. Det är tacksamt att göra TV för mig eftersom allt som krävs är bra musik. För tre veckor sedan visades ett reportage (gjort av Magnus Broni - vem annars) om electronica från Hässleholm. Smalt tema tycker ni? Tycker jag inte. Efter det reportaget rasslade det ner 4 Hässleholmsband i min musikmapp. Musikbyrån lyckas också med konststycket att stoppa det för mig ointressanta i ett intressant sammanhang. Jag avskyr hip-hop (nu går Martin direkt ner till "kommentarer") men tittar vidare med glädje när någon hajpad tjej från Norsborg sjunger om saker jag inte förstår i en riktigt töntig video.

Veckans kuggning. Marie Lindberg (alla ni som inte vet vem det är - gratulerar, gå till nästa punkt) Hon gästade Robins talkshow och jag hoppas innerligt att detta är sista gången vi behöver se detta så otroligt ointressanta icke-fenomen på tv. Snälla, skicka tillbaka Marie och hennes silkiga blusar, it-glasögon och blanka pagefrisyr till Munkedal o lås in henne i lärarrummet och kasta bort nyckeln. Ge henne gärna ett ex. av "Meet Mr Mooney" som åtminstone hjälpte mig att introduceras till det engelska språket. (som tredjeklickare).

Veckans Malmöband; Billie the vision and the dancers. Senaste skivan "Where the ocean meets my hand"ska du ska lyssna på för de annorlunda och underfundiga texterna med hög igenkänningsfaktor men också för att de vackra popmelodierna, stämmorna och de karibiska tongångarna. Några av turnestoppen är Österåker, Hall och KB. Finn två fel? Nädå, du läste rätt. Varierad publik, minst sagt, men framför allt vittnar platsvalen om mod och nytänkande! Sa jag att de är från Malmö?

Konsten att förlika sig med att man är konstig.

Finns det musikpsykologer? Psykologer som utifrån patientens musiksmak kan utvärdera varför patienten tycker om det de tycker om? Bemärk att jag inte är ute efter någon som ska analysera MIG (gud bevars) utan det är musiken som är analysobjektet. Vad är det för faktorer hos artisten/i låten som tilltalar mig? Jag vill ha hjälp att hitta den röda tråden och få ett certifkat som visar "du gillar det du gillar för att det innehåller X och låter som Y och går i Z. En personlig musikformel helt enkelt. Med hjälp av formeln skulle man sen identifiera all musik som matchar och på det sättet aldrig behöva känna att man går miste om nåt eller änu värre - lägger ner tid på att ladda ner och lyssna på musik som det visar sig man inte gillar.
Musikpsykolog kanske inte är rätta benämningen på vad jag letar efter utan kanske snarare en musikkemist. Du som känner en sån kan väl höra av dig.

Ni ska veta att jag ser mig själv som en person med emellanåt riktigt konstig musiksmak. Jag får faktiskt ofta höra att jag har konstig musiksmak, och jag svarar direkt ja på det påståendet eftersom det är sant för mig med. Det är ju inte så att jag har problem med det, snarare finner jag rätt så stor tillfredsställelse i det, men eftersom jag av naturen är en person som vill förklara allt och alla med hjälp av bakomliggande teorier så vill jag gärna förklara för er varför jag lyssnar på konstig musik och ge en konkret förklaring. Tro nu inte att jag vill göra mig speciell, inte alls. Det är ju inte så att de här banden och musiken jag lyssnar till endast går att hitta som suspekta bootlegversioner på vinyl, nänä den är ju högst tillgänlig och oerhört lättåtkomlig i de flesta fall iallafall. Kanske inte i skivdisken på Åhléns men åtminstone på Folk & Rock. Journalisterna skriver om dem också och de ger konserter som alla andra, fast kanske inte i Baltiska Hallen eller på Globen.

Två exceptionellt goda vänner till mig får regelbundet ett usb-minne med musik jag tycker de skall lyssna på. De tackar så fint efter varje gigabyte som om det vore en tjänst, men vad de inte vet (förrän nu då) är att det är av rena egoistiska själ som jag tvingar det på dem. Ja jag har kommit på att det troligen bara handlar om att jag vill samla fler medlemmar till konstigfacket så att jag själv ska känna mig mindre konstig. I grund och botten gillar vi samma saker, förstås, men det finns skivor som inte ens de får ta del av. Och viss musik som de får ta del av är verkligen på gränsen, och det vet jag. En av vännerna sa för ett tag sen "ibland tror jag att du bara försöker testa oss". Just när han sa det tänkte jag inte så mycket på det men efter att ha rannsakat mig själv med anledning av bloggen har jag insett att det faktiskt stämmer. Det är ett test på huruvida de är lika konstiga som jag! Fast jag vill inget hellre än att de också ska inse hur fantastisk bra det är! Vilket som är det primära målet av de två får jag nog tänka över.

Det närmasta jag kan komma en musikkemist är min kära bror. Min bror är min musikaliske stöttepelare på flera sätt. Han tycker iochförsig också att mycket av det jag lyssnar på är konstigt men vi hittar ändå fler beröringspunkter än jag gör med andra. Jag spelade idag upp en låt från Lows senaste platta "Drums & Guns" en låt som heter "Hatchet". Den låten har gått på repeat på min stereo de senaste dagarna och jag vill veta varför den tilltalar mig så mycket. Jag vet så mycket som att jag tilltalas av Low och av låten i fråga på grund av de vackra melodin, det lågmälda, stämsången mellan det äkta paret som Low utgör och det udda kompet och samplingarna. Brodern är duktig på att sätta ord på vad jag hör. Han säger att de lagt sången i vänster kanal och instrumenten i höger kanal. Ja, jo det hör jag ju nu, att sången kommer från den ena högtalaren och basen och trummaskinen från den andra. Han säger att det var så Beatles och tidiga Stones gjorde. Jaha, det förklarar ju delvis textraden "Let's bury the hatchet like the Beatles and the Stones" men han lyckas också sätta fingret på en och flera andra aspekter av låten som jag faktiskt gillar den för. Dock ska ni inte tro att det finns några andra likheter banden emellan. Bara så att vi är på det klara med det. För nu trodde säkert några av er "Ah, men hallåååååå! Beatles och Stones! Inte konsigt att hon gillar det!" Men så lätt är det inte att flytta mig från facket konstig till...ja vaddå egentligen?

En kväll i Tunnelbanan.

Jag blir inte klok på varför jag finner tillfreds-
ställelse i att lyssna på
ödesmättad, suggestiv musik, men nu har det hänt igen. Denna gången är det Thåströms projekt "Sällskapet" som gripit tag i min mörka själ. Tänk ödelagda industritomter, läckade fat med livsfarliga kemiska vätskor, muller, klaustrofobi och analoga synthar. Mysigt vá! Ja, det är en härlig motsats till lättuggad tuggummipop iallafall. "Nordlicht" heter singeln från nya plattan som bär samma namn som sällskapet. Vill du följa med till platsen som Gud glömde? Tag med din livboj av cement så drar vi.

Populärkultur från Laikaland.

Bilden illusterar helgens kultur-
konsumtion. Dessutom ser de två objekten snygga ut tilsammans. Vill också med detta korta inlägg delge er Ricky Gervais lektion i religionsvetenskap (från "Animals") som han ger på sitt eget populärvetenskapliga sätt.

Coola jycken.

Nä, ingen risk. Det är inte Snoop Doggy Dog som rubriken refererar till. Den dagen hans musik får betydelse i mitt liv så har jag reinkarnerats minst 15 gånger (och för varje gång har också min själ dött en smula). Nä, coola jycken stavas Labrador. Det är inte bara en av mina absoluta favvisraser rent hundmässigt, utan även det coolaste skivbolaget. På det skivbolaget finns mina husband The Radio Dept., Suburban Kids with biblical names och Sambassadeur men också en uppsjö av andra likasinnande indieartister. Trevligt nog har Labrador med anledning av sin 10-årsdag valt att släppa en samling med 4 skivor (100 låtar!) med väl utvalda alster från samtliga signade artisters karriärer. Den första skivan är oskyldigt valpig och ganska ointressant faktiskt, men från och med andra skivan blir det riktigt intressant där för mig oupptäckta guldkorn glimmar. Pärla efter pärla radas upp för att till sist krönas av Labradors mest framgångsrika bands senaste singel "We made the team", som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Som bonus medföljer en liten folder med info om banden och bandens listor på egna favvisar och inspirationskällor.

Vovven på bilden har ingenting med vovvarna i texten att göra. Han är från Örebro och bor nu med min brors familj. Dialekten är redan bortslipad.

Kent i tvångströja.

Läste att ett av 2007 års skivsläpp kommer från Kent. Ser fram emot det, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Fram till dess kan man mätta sitt begär med en ny favorit i Laikas liv; Kristian Anttila. Efternamnet får mig att tänka på eldsprutande drakar a lá Katla (varför vet jag egentligen inte)och liknelsen är inte helt tagen ur luften för det han spottar ur sig är minsann inte av det lättsmälta slaget. Eller vad sägs om:

"Jag använder händerna

till att knäcka nackar och klappa katterna

Jag använder fötterna

till att sparka in skallar och springa till mammas famn." Okeeeeej.

Det är bitterljuvt att bjudas in i Anttialas liv, ungefär som att tjuvläsa någons dagbok och få reda på saker man egentligen inte vill veta och som man vet kommer att förändra sättet man ser den personen på för all framtid.

Anttila är en oborstad ruggig Kent i tvångströja som med hjälp av musiker från The Ark, El perro del Mar och Broder Daniel levererat ett album som fastnat både i mitt medvetande och min cd-spelare. Nu var det inte direkt igår plattan släpptes, snarare 2005. Jaja, nu tycker ni säkert att jag är dåligt uppdaterad men Guds kvarnar mal långsamt. Så det så.

Farfar rockar fett.

Tänk dig indie + elektronica + punk och en femtedel symfoni. Dela detta med en katt och multiplicera med Kalifornien. Vad får du då tror du? Enligt mina egna beräkningar får du Grandaddy.

Tyvärr finns inte farfar längre med oss och skivan "Just like the fambly cat" gavs ut postumt. Det kan låta sorgligt, men om man bara tar sig förbi första spåret (som är konstigt men ändå konstigt känslosamt) men den lilla flickan som med olika tonfall undrar var familjens katt tagit vägen, väntar en hel företställning att bara luta sig tillbaka och ta del av.

Jag vill bara ta katten i famnen, lägga mig under fleecefilten och drömma mig bort och känna av både hopp och förtvivlan under en och samma plattlyssning.

Att detta album innebar slutet blir ganska klart i dessa rader. Att IKEA får vara med känns som ytterligare en anspelning på att slutet är nära. Då har det gått långt.

I don’t wanna stare at stacks of paper all the while,

While the world goes by

Trading out the weather for a clever lyric

Written by IKEA light.

I don’t wanna be a part of all the quality

That falls apart these days.

I’d rather make an honest sound and watch it fly around,

And then be on my way.

C.R.B. a.k.a. K.F.C.

Måste gnälla. På den där töntiga jäkla recensenten på Nöjesguiden igen. Kom så leker vi journalist och skriver recensioner förpackade i självbiografier a.k.a. Carl Reinholdtzon Belfrage. Usch jag känner redan nu att det blir svårt att nyanserat spy galla över denna varelse utan att det blir personliga påhopp. Okej, scenariot är detta. Band jag aldrig lyssnat på, men hört om, skulle vara bra. Troligen något som kunde passa mig så jag blir nyfiken och vill kolla upp dem. Passande nog hittas recension i Nöjesguiden. Opassande nog visar den sig vara recenserad av ett självupptaget miffo som verkar mer intresserad av att ge läsaren en inblick i den religionslösa stackars familj han växt upp i än att säga ett vettigt ord om själva skivan som slarvades bort någonstans mellan högtidsdagar och självinsikt. Argh!
Journalister är kräk sa en av denna tids mest inflytelserika skadereglerare, jag är beredd att hålla med. Läs själv på http://www.nojesguiden.se/musik/13661

4 bra grejer från Eskilstuna.

Återigen måste jag hylla P3 Svea! Världens bästa webradiokanal som bara spelar svensk musik. Det är meningen iallafall även om de idag måste gjort ett litet snedsprång. De spelade nämligen Ane Brun och Ron Sexsmiths duett Song No 6. En fantastiskt bra låt, jo absolut, men hur kommer Sverige in i bilden? Ane är norska och Ron är kanadick. Visserligen bor Ane i Sverige men...nja tveksamt alltså. Skulle vilja veta hur de tänkte där på P3 Svea.
Men vad har då P3 Svea med Eskilstuna att göra? Jo, de spelade precis en grym låt från The Domus som heter "Pull your strings". Som vanligt är P3 Svea tidigt ute, för plattan är inte släppt än men min gissning är att den kommer att bli en höjdare när den väl kommer. The Domus är ett Eskilstunaband som låter lite som...Radio Dept. Mattias Alkberg BD och Suburban Kids with biblical names, typ.

De tre andra grejerna då?
Jo, de är Kent, Martin och Hans. Ja, jag vet. Den var lite dålig. Men samtidigt hade det blivit konstigt om jag skrivit "en bra grej från Eskilstuna". Vill ju inte trampa någon på tårna.

Laikalåt del II

På teven säger dom att kärlek finns runt omkring oss
och astronauterna kan känna det långt bort
Men kärlek har svikit mig allt för många gånger
och jag vill ha dig
Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen
och jag tror vi måste starta om på nytt
Du har lämnat mig på den jävligaste av platser
och jag vill ha dig

Pekoral? Kanske det. Skiter jag i. Känner igen mig? Kanske det, men inte just nu iallafall. Spelar det nån roll? Textraderna är en av ingredienserna i en komplett Laikalåt.
Lägg sen till ett komp med piano och långsamt galloperande trummor. Och så en halvt falsksjungande vinglig göteborgare. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat nån Håkan. Nån smälter.

Len som sammet.

Det finns vissa låtar som jag bara behöver höra introt på för att konstatera att det är en Laikalåt. Låtar som jag hör för första gången som jag vet att jag kommer att bli tvungen att kolla upp lite extra. Igår hörde jag en sån låt på radion. Hans röst är omöjlig att ta miste på, lite nasal, halvförkyld men såååååå skön. Hans låtar är vackra, poppiga och sköna. Hans texter är sorgliga, vemodiga och kärlekskranka. Han heter Magnus Carlsson, och han är sångare i Weeping Willows när han inte är soloartist. Låten heter The Burden och är singelsläppet från kommande plattan. Den ska vi ha!

Confessions of a dangerous (?) mind.

Jag har en sak att erkänna. Jag kollar på O.C. Jag vet inte varför det känns jobbigt att komma ut ur garderoben och medge att man sedan ett par år tillbaka faktiskt följer detta Beverly Hills för 2000-talet, men jag känner liksom en viss oro i maggropen att vissa av er inte vill prata med mig igen. Men det finns en jävligt bra anledning (ni som dömer mig vill kanske kalla det ursäkt) och det är den fantastiska musiken i serien. Jag har upptäckt flertalet band och artister endast tack vare O.C. Och upptäcker band från den serien gör man om man gillar indierock/pop/alternative/singer&songwritertjosanhoppsan. Death Cab for Cutie är ett av de banden. De spelade till och med en "roll" i serien kan man påstå. Vissa band har faktiskt tack vare O.C. uppmärksammats och fått en karriär efter att ha spelats i bakgrunden vid någon tårdrypande scen där Marissa och Ryan antingen blivit ihop eller gjort slut. Det gjorde de mest hela tiden. Nu har ju Marissa tragiskt nog skaffat sig en ny karriär och därmed omkommit i en bilolycka ("vackert" ackompanjerad av en cover på Hallelujah om jag inte minns fel) men de tårdrypande scenerna som gjorda för a song to remember finns kvar.

Ett annat band som fick en fantastiskt hit tack vare O.C. är australiensarna Youth Group. De är mina senaste favoriter, det vill säga de gick varma i min mp3-spelare på jobbet i eftermiddags. Läste att de i sin tur varit förband åt Death Cab for Cutie 2005 och självaste Coldplay 2006. Se där - allt hänger ihop. Syd Matters, Imogen Heep, The Killers, Keane - de där musikproducenterna vet fanimej vad de gör på den serien.

Så där, nu har jag erkänt. Din tur. Vilket band har du upptäckt bara för att du tittat på Vetenskapens Värld?

En jävel vid mitt öra.

Argh!!! Vad tog det? En timme? Två? Skit också! Skulle stängt av datorn efter jag skrivit förra inlägget! Jag visste det...."Råkade" istället lägga i en platta. Som jag hört skulle vara bra. Man läser ju liksom andras listor också. Och jag såg att den fanns på de flestas. Musikbyrån, dagensskiva.com, Sydsvenskan....Så jag lyssnade. Och fastnade. Och nynnade. Och börja känna paniken.."jaja, första spåret är ju kanon men nästa kan ju inte....jo min själ...men va fan...tredje då? Mmmmmm....underbart" och så vidare. Har alltså redan hittat en skiva som nog skulle varit med på listan den med. Panik! Jag orkar inte längre - jag är sönderstressad! Men jag gör det enkelt. Man kan ju lika gärna ha 6 plattor på listan som 5? Jadå, det funkar. Annonserar alltså härmed ett tillägg: Midlake - The trials of Van Occupanther.

Örongodis.

Det är faktiskt svårare än man tror. Att göra listor. Som skall sammanfatta min åsikt om de bästa plattorna som släppts under 2006. Tack o lov att min musiksmak inte är bredare än den är. Tänk om jag gillat hårdrock! Eller dansband! Oh my God, det hade aldrig gått.Vilket utbud... Man hade kunnat göra en separat lista bara över de 5 bästa dansbandsplattorna 2006 av band med ett mansnamn+Z i bandnamnet!
Tur är det ju också att det inte är många som bryr sig vad jag har på min lista. Ja, en och annan kanske, men jag tror ju inte direkt att min mailbox kommer att svämmas över med påhopp över var min musiksmak sitter, var jag var när den och den plattan släpptes, om jag är köpt av det eller det skivbolaget eller ligger med den eller den i det bandet. Skönt. Men det betyder ju inte att jag inte kommer att vakna kallsvettig en natt och tänka "Fan! Nu glömde jag ju Y! Dom är ju HELT klart bättre än X som jag hade med på listan. Helskotta!" Men eftersom det är min blogg är det också jag som sätter reglerna och det innebär att jag får ändra i efterhand om jag vill. Så det så.

Så till väsentligheterna. De 5 bästa utländska skivsläppen 2006 enligt Laika:

Junior Boys - So this is goodbye?
Jag är ju en sucker för elektronika....Och det får man väl kalla dessa kanadensiska pojkars stil. Å ena sidan blir jag på gott humör och vill ut och dansa så fort det bara går och å andra sidan minns jag forna dagar på landet och brossans synthplattor och blir vemodig istället. Musik som får mig att ta dessa vändningar betyder nåt!
Om Junior Boys inte hade funnits hade brittiska Hot Chip med "The warning" intagit denna plats. Same same but different. Funderar över om de kanske kan dela platsen...

Keane - Under the iron sea.
Kalla mig mainstream, kalla mig tråkig, kalla mig arenarocker men det FINNS inte en enda dålig låt på denna skivan! Jag måste varje år ha en Coldplay eller en Travis snurrandes i cd-spelaren. I år fick jag inte det men fick istället Keane. Och det räcker långt.
Om jag inte fått Keane heller detta år så hade priset gått till The Killers och deras "Sam's town".

Magic Numbers - Those the brokes.
Jag ska villigt erkänna att det tog lång tid innan denna sjönk in. Jag ska villigt erkänna att jag inte kände till syskongruppen innan jag lyssnade på denna platta. Det känns rätt lugnt att erkänna det så här i efterhand eftersom jag vet att det inte finns några fanatiska fans som kommer att läsa detta och då bli tvungna att mordhota mig eftersom det säkert är en oerhörd skymf att bara "springa" på ett band som de på det sättet. Fans kan vara så. Men skivan är bra. Som fan. Det är bara att tralla med i de finsnickrade melodierna. Om Roomservice vore ett band tror jag att de hade låtit lite åt detta hållet.

TV on the radio - Return to cookie mountain.
De spelade på Mejeriet i Lund och konserten var tydligen en av de som man absolut inte skulle ha missat. En sån som recensenterna är säkra på aldrig kommer igen. För nu har de slagit igenom och tydligen kan inget bli sig likt efter det. Det är som de som säger "Ja Cardigans? Såg dem första gången på Blekingska innan de slog igenom. Det var fantastiskt." Jaha, GOOD for you! Men Nina kunde ju faktiskt inte sjunga då och jag är säker på att ljudet var uruselt! Tv on the radio är coola iallafall. Har verkligen ett eget sound och ett sound som det är fullständigt omöjligt att sitta still till! Speciellt huvudet är svårt att hålla still! Prova själv!

Thom Yorke - The Eraser. Som jag sagt innan - me love elektronika. Jag saknar Radiohead och jag tycker det är på tok för länge sedan de släppte nåt, men jag är glad att Thom släppte detta soloalbum i år. Det är en konstig, vacker, skränig, kryptisk, spöklik och underbar ljudmatta med Thoms vackra stämmor.

Bra, så var det klart. Frågor på det?

Soundtrack to my life.

Så har jag då funderat färdigt. Det gjorde jag i den solstolen som står längst till vänster på nedersta raden. Det tog en vecka men nu är Laikas svenska lista för år 2006 klar. 5 stycken skivor som på ett eller annat sätt påverkat vardagslivet/lunket/tänket hos Laika.

Jag har nämt två av mina vinnare tidigare; Tobias och Anna.

Tobias Fröberg är en gotlänning som har väldigt lite att göra med Keno. Istället har han fler likheter med Simon & Garfunkel, vars ande vilar över "God's Highway", och Paul McCartney. Om Billy Corgan, sångaren från Smashing Pumpkins, hade gjort en soloplatta nu hade han kanske låtit som Tobias i "Forever is just a word in a lovesong". Influenserna är många som ni märker och plattan har ett tydligt 70-talstema rätt igenom. Och jag älskar det.

Anna Ternheims album är...vackert. Vackert, sorgligt och fint. Reinholdtzon Belfrage på Nöjesguiden påstod att hennes texter är banala. Det får stå för honom men jag undrar om han läser igenom sina egna alster nån gång. Det är faktiskt tufft att gå MED strömmen ibland! (Men jag är inte sur...)

The Radio Dept. Suck. Jag är kär i The Radio Dept. Och jag är så in i h* glad för de framgångar de har just nu. Framgångar skvallrade till mig via en kompis kompis...Jag har skrivit om "Pet Grief" innan, nu får ni själva lyssna. Deras sound går inte att ta miste på, det låter inte som NÅGOT annat producerat under de sista 15 åren. Lägg sen till melodierna....o texterna...

The Plan. Presentation överflödig eftersom jag ägnat ett helt inlägg åt dessa killar. Walk for gold. I din mp3-spelare. Nu!

Sist men inte minst har jag en liten bubblare. Det är två coola tjejer som kallar sig för Montys Loco. De har inte bara gjort årets i särklass tuffaste skivomslag i svart sammet utan också i det fodralet stoppat en väldigt spännande, suggestiv men ändå poppig platta som de kallar "Man Overboard".

Jag läste i en artikel att en av låtarna handlar om sångerskan Anjas pappa som körde över en och samma grävling. Fem gånger. Lyssna på djurrättsaktivisten Anjas bearbetning av detta i låten "Roadkill".

Inspirationsresa.

Befinner mig for tillfallet pa Fuerteventura och kanner mig manad att skriva ett par rader om det. Timmarna i solstolen ger tid att fundera over vilka plattor som skall fa vara med pa Laikas lista over 2006-ars basta skivor. MP3-spelaren ar med pa resan, likasa cdspelaren och en bunte skivor. Det och en bikini ar i stort sett vad som behovs har!

Med all tid man har till att dega och bara vara har man mojlighet att ta till sig musiken pa ett annat satt. Jag har upptackt texter jag inte hort innan trots att jag lyssnat pa plattan flera ganger. Konstigt. Men nyttigt att bli medveten om att man kanske inte ar sa bra pa att koppla av darhemma som man tror.

Tva svenska plattor ar klara for listan iallafall:

Tobias Froberg - Somewhere in the city.
Anna Ternheim - Separation Road.

Utan inbordes rangordning.

Kram pa er alla darhemma!