Han sjunger istället en låt jag älskar. Har stora förhoppningar på hans första fullängdare som kommer i februari. Tror det är större chans att den är skitbra än att MFF vinner Allsvenskan faktiskt.
fredag 30 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 1!
Calexico - Carried to dust
Calexico är en stad i sydöstra Kalifornien, nära den mexikanska gränsen, där 60 000 passerar varje dag till och från närmsta mexikanska stad Mexicali. Om Calexico hade fått representera en genre så hade det varit motsvarigheten till americana; nämligen mexicana (eget påhitt). Det är svårt att beskriva hur Calexico låter för någon som inte hört dem förut. Kanske nästan omöjligt. I-tunes menar att det är "unclassifiable". Men jag ska försöka kategorisera ändå. Världen blir ju så mycket enklare om man kan få lov att stoppa saker i fack. Som bas har vi en ganska stor portion country. Lägg till en handfull spanska visor, kubanska rytmer och krydda med en portugisisk fadoorkester (fulla på billig tequila) i en spagettiwestern och du får en alldeles förträfflig musiktaco, eller en pizza Mexicana? Cirkeln är sluten.
Calexico är ett knippe ruggigt skickliga musiker från Tuscon Arizona, med två tongivande frontfigurer i Joey Burns och John Convertino
På denna sjätte platta samarbetar de dessutom med en hel drös av musiker från Mexico och USA; bland annat med ett annat av Laikas husband Iron & Wine som gör ett gästspel på plattan i låten House of Valparaiso.
Det är tillbakalutat sväng och grubblande texter. Det är medryckande och jazzigt. Det får mig att vilja supa mig full på kaktusbrännvin och åka amerikanare genom öknen över mexikanska gränsen mitt i natten. And it's a good thing.
Calexico är en stad i sydöstra Kalifornien, nära den mexikanska gränsen, där 60 000 passerar varje dag till och från närmsta mexikanska stad Mexicali. Om Calexico hade fått representera en genre så hade det varit motsvarigheten till americana; nämligen mexicana (eget påhitt). Det är svårt att beskriva hur Calexico låter för någon som inte hört dem förut. Kanske nästan omöjligt. I-tunes menar att det är "unclassifiable". Men jag ska försöka kategorisera ändå. Världen blir ju så mycket enklare om man kan få lov att stoppa saker i fack. Som bas har vi en ganska stor portion country. Lägg till en handfull spanska visor, kubanska rytmer och krydda med en portugisisk fadoorkester (fulla på billig tequila) i en spagettiwestern och du får en alldeles förträfflig musiktaco, eller en pizza Mexicana? Cirkeln är sluten.
Calexico är ett knippe ruggigt skickliga musiker från Tuscon Arizona, med två tongivande frontfigurer i Joey Burns och John Convertino
På denna sjätte platta samarbetar de dessutom med en hel drös av musiker från Mexico och USA; bland annat med ett annat av Laikas husband Iron & Wine som gör ett gästspel på plattan i låten House of Valparaiso.
Det är tillbakalutat sväng och grubblande texter. Det är medryckande och jazzigt. Det får mig att vilja supa mig full på kaktusbrännvin och åka amerikanare genom öknen över mexikanska gränsen mitt i natten. And it's a good thing.
onsdag 28 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 2
Fleet Foxes - Fleet Foxes
Jag har våndats. Vridit och vänt. Legat sömnlös. Till och med tagit ett flyg 5 timmar bort för att kunna tänka klarare, kanske var det den råa, bitande kylan och bristen på solljus här som hindrade mig att tänka klart? Det har varit svårt, som ni hör, men nu har jag iallafall äntligen bestämt ordningen mellan ettan och tvåan på min lista. Men tvåan ska inte alls känna sig slagen, oh nej, det ska snarare alla de som inte tog sig in på listan överhuvudtaget kanske göra istället. Jag har liiite dåligt samvete över att ha ratat bra skivor som Mgmt, Markus Krunegård, Kyte, Ane Brun, Conor Oberst, Lambchop, Coldplay & Moto Boy. Vi säger så här - ta elfteplatsen allihopa.
Fleet Foxes debutplatta tog mig med storm, lite som Jayhawks gjorde en gång i tiden på studentrummet på Vildanden. Fleet Foxes är ungefär lika flanellprydda, skäggiga och långhåriga iallfall. Som alla andra band från Seattle, kanske den fördomsfulle tycker, med tillägget att det i Seattle troligen är större risk att trampa på en effektpedal än på en hundskit.
Må vara så och för att ytterligare spä på hela Seattlesaken är de ju också, inte helt otippat, signade till Sub Pop, det bolag som i grungens begynnelse kontrakterade Nirvana och Soundgarden. Lite halvtypiskt för västkustband är det månne också att vara influerad av Beach Boys, och DET är de, med stämmor som inte går av för hackor.
22-åriga sångaren Robin Pecknold sjunger (som om han vore 50 bast och med noll respekt för Neil Young) de hymnliknande sångerna med en sådan folkkänsla och själ att nackhåren reser sig. Detta är bra, det är jäkligt bra! Det är dessutom en gettebra video.
söndag 11 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 3
Glasvegas - Glasvegas
Skotska Glasvegas albumdebutplatta har blivit så hyllat att det mer eller mindre startats en motståndsrörelse, för upphaussning skrämmer. För de KAN väl bara inte vara så bra som alla kritiker tycker? Någonting som alla älskar så högt måste ju också kunna hatas, jag har valt att älska.
Glasvegas är urbrittiskt, socialrealistiskt och skotsk arbetarklass. Glasvegas sjunger om ett Storbritannien post Blair, om gatuvåld, skilsmässor och socialarbetare. Elände, skit och mög paketerat i de mest fantastiska stadiumrocklåtar som får mig att knyta näven i fickan och sjunga med till de stora, svulstiga och mörka låtarna.
Skotska Glasvegas albumdebutplatta har blivit så hyllat att det mer eller mindre startats en motståndsrörelse, för upphaussning skrämmer. För de KAN väl bara inte vara så bra som alla kritiker tycker? Någonting som alla älskar så högt måste ju också kunna hatas, jag har valt att älska.
Glasvegas är urbrittiskt, socialrealistiskt och skotsk arbetarklass. Glasvegas sjunger om ett Storbritannien post Blair, om gatuvåld, skilsmässor och socialarbetare. Elände, skit och mög paketerat i de mest fantastiska stadiumrocklåtar som får mig att knyta näven i fickan och sjunga med till de stora, svulstiga och mörka låtarna.
torsdag 8 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 4
Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust
En tag som är ständigt återkommande i min playlist på Last FM är post-rock. Jag vet inte vad det är men jag lyssnar mycket på det och Sigur Rós är ett av banden som tydligen representerar den genren. Har lite svårt för det här med tags, jag lyssnar tydligen på emo också men jag lovar att jag inte skär mig i handlederna för det.
Den isländska musikscenen är större än summan av antalet invånare, och man kan undra vad det beror på. Man kan också fråga sig huruvida det faktum att ens hemland varit till salu på e-bay påverkar glädjen i musiken. Men jag lämnar de tunga frågorna till forskarna att utreda och konstaterar istället att Sigur Rós speciella sound tilltalar mig mucho. Með suð í eyrum við spilum endalaust är Sigur Rós femte skiva. En skiva där de valt att samarbeta med producenten till Smashing Pumpkins, ett annat favoritband, som säkert bidragit till att göra detta album till ett vackert, pampigt och lite mer lättlyssnat alster än tidigare plattor. Jag älskar sättet de bygger upp sina låtar på, jag älskar de lekfulla trummorna, den vackra sången (oh yes falsett) och det snygga skivomslaget.
En tag som är ständigt återkommande i min playlist på Last FM är post-rock. Jag vet inte vad det är men jag lyssnar mycket på det och Sigur Rós är ett av banden som tydligen representerar den genren. Har lite svårt för det här med tags, jag lyssnar tydligen på emo också men jag lovar att jag inte skär mig i handlederna för det.
Den isländska musikscenen är större än summan av antalet invånare, och man kan undra vad det beror på. Man kan också fråga sig huruvida det faktum att ens hemland varit till salu på e-bay påverkar glädjen i musiken. Men jag lämnar de tunga frågorna till forskarna att utreda och konstaterar istället att Sigur Rós speciella sound tilltalar mig mucho. Með suð í eyrum við spilum endalaust är Sigur Rós femte skiva. En skiva där de valt att samarbeta med producenten till Smashing Pumpkins, ett annat favoritband, som säkert bidragit till att göra detta album till ett vackert, pampigt och lite mer lättlyssnat alster än tidigare plattor. Jag älskar sättet de bygger upp sina låtar på, jag älskar de lekfulla trummorna, den vackra sången (oh yes falsett) och det snygga skivomslaget.
Det enda jobbiga är att jag, som ju faktiskt alltid lyssnar på texter, inte har en jäkla aning om vad de sjunger om. Men jag gissar att titeln på låten nedan betyder något i stil med "med sudd i öronen". Eller bedöm själva, här hör ni iallafall "Með Suð Í Eyrum" utan att se nåt.
onsdag 7 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 5
Bon Iver - For Emma, forever ago
Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag läste Sydsvenskan en fredag i början av december.
Anledningen till det var att favoriten Bon Iver nämndes i samband med hemlige Bongs (Sydsvenskans krogrecensent för er icke-skåningar) recension av Grand Hotells matsal i Lund.
Jag ska ärligt medge att jag har haft svårt för den nye Bong, men i och med den liknelsen är han min för alltid. Killen kan kultur, det står ju klart!
Så vad är det då med den där vildmarkslooken som Bong talar om? Jo, Justin Vernon a.ka. Bon Iver fick sitt lilla hjärta krossat och tyckte troligen att livet var allmänt motigt. Så för att slicka sina sår och för att få tycka lite synd om sig själv ett tag stängde Justin in sig 4 månader i en liten timmerstuga i Wisconsin, odlade skägg och gick omkring och högg ved i fodrad fleeceskjorta.
Inte för att de var meningen, men under denna tid i stugan växte det fram en liten skiva. Intentionen var att den inte skulle släppas överhuvudtaget men Justins vänner gillade vad de hörde och skivan gavs så småningom ut via Jagjaguwar. Och så glada vi är för detta, den till synes klyschiga historian till trots!
Det är enkelt och avskalat, jo men trots det massivt på något sätt... Stilla akustiskt gitarrspel kombinerat med trummor när man som mest vill ha dem och ensam, längtande falsettsång som ibland får sällskap av körer placerar Bon Iver bland topp fem 2008.
Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag läste Sydsvenskan en fredag i början av december.
Anledningen till det var att favoriten Bon Iver nämndes i samband med hemlige Bongs (Sydsvenskans krogrecensent för er icke-skåningar) recension av Grand Hotells matsal i Lund.
Jag ska ärligt medge att jag har haft svårt för den nye Bong, men i och med den liknelsen är han min för alltid. Killen kan kultur, det står ju klart!
Så vad är det då med den där vildmarkslooken som Bong talar om? Jo, Justin Vernon a.ka. Bon Iver fick sitt lilla hjärta krossat och tyckte troligen att livet var allmänt motigt. Så för att slicka sina sår och för att få tycka lite synd om sig själv ett tag stängde Justin in sig 4 månader i en liten timmerstuga i Wisconsin, odlade skägg och gick omkring och högg ved i fodrad fleeceskjorta.
Inte för att de var meningen, men under denna tid i stugan växte det fram en liten skiva. Intentionen var att den inte skulle släppas överhuvudtaget men Justins vänner gillade vad de hörde och skivan gavs så småningom ut via Jagjaguwar. Och så glada vi är för detta, den till synes klyschiga historian till trots!
Det är enkelt och avskalat, jo men trots det massivt på något sätt... Stilla akustiskt gitarrspel kombinerat med trummor när man som mest vill ha dem och ensam, längtande falsettsång som ibland får sällskap av körer placerar Bon Iver bland topp fem 2008.
tisdag 6 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 6
Spiritualized - Songs in A&E
Jag vågar lova att engelska Spiritualized är det band på Laikalistan som har funnits längst. Redan 1990 släppte de sin debutplatta, men jag ska villigt erkänna att de inte hörde till mina favoriter förrän efter sista skivsläppet; "Songs in A&E". Under åren har medlemmar kommit och gått, men bandets frontman, textförfattare, låtskrivare, producent och sångare Jason Pierce har bestått.
Jag vågar lova att engelska Spiritualized är det band på Laikalistan som har funnits längst. Redan 1990 släppte de sin debutplatta, men jag ska villigt erkänna att de inte hörde till mina favoriter förrän efter sista skivsläppet; "Songs in A&E". Under åren har medlemmar kommit och gått, men bandets frontman, textförfattare, låtskrivare, producent och sångare Jason Pierce har bestått.
Jason drabbades 2005 av dubbelsidig lunginflammation. På intensiven, i respiratorn, svävade en 45 kg tung Jason mellan liv och död. Flickvännen erbjöds sorghantering och det såg riktigt mörkt ut. Jason, you had me at "Hello"...
Vad han har gått igenom lyser igenom klart på skivan (A&E står för övrigt för Accident & Emergency), även om det mesta av materialet faktiskt var klart innan han blev sjuk. Låten "Death take your fiddle" som han tydligen skrev från sjukhussängen, är dock hämtad direkt från Hades dödsrike. Och det är den låten och en handfull låtar till som överglänser de lite svagare spåren som gör att denna platta slår sig in på listan. För de låtarna är så helgjutna, stora, vackra och så berörande att allt annat överskuggas. Till och med en fulvideo som den här:
lördag 3 januari 2009
Laikas årsbästalista: plats 7
Merz - Moi et mon Camion
Brittiska singer-songwritern Merz, a.k.a. Conrad Lambert, tröttnade 1999 på hypen kring sin egen person och tog sitt Sony BMG-kontrakt och knycklade ihop det till något som troligen närmast liknade måsätet fish'n'chipsemballage. Han hade då släppt sitt debutalbum och spåddes bli the next big thing. Detta blev för mycket för denne "victim of hype" så Merz blev tyst. Ett bra tag. Det dröjde nämligen till 2006 innan han återigen släppte en skiva (Loveheart), denna gång på indiebolaget Grönland Records.
I mars 2008 kom "Moi et Mon Camion", som är titeln på den tredje plattan och även namnet på familjen Lamberts flyttfirma som de tydligen frekvent anlitat.
Merz är drömmar, stämmor, elektronica, stämningsfulla stråkar, klockspel och grubblande, fina texter i ett och samma paket.
"All I wanna say is if you
Disappoint me again
I may have to trade in this heart for something new
It’s been dismantled
and it’s disabled
And I’m disjointed
I’m disappointed
I don’t have the faintest clue"
(från Presume too much,)
I mars 2008 kom "Moi et Mon Camion", som är titeln på den tredje plattan och även namnet på familjen Lamberts flyttfirma som de tydligen frekvent anlitat.
Merz är drömmar, stämmor, elektronica, stämningsfulla stråkar, klockspel och grubblande, fina texter i ett och samma paket.
"All I wanna say is if you
Disappoint me again
I may have to trade in this heart for something new
It’s been dismantled
and it’s disabled
And I’m disjointed
I’m disappointed
I don’t have the faintest clue"
(från Presume too much,)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)