Mer av Jason i ett något udda projekt.

Sparklehorse, Danger Mouse och självaste David Lynch har slagit sina påsar ihop för projektet "Dark night of the soul". Sparklehorse och Danger Mouse har skrivit alla låtar vilka artister som bl.a. Jason Lytle, Nina Persson, The Flaming Lips, Iggy Pop och Lynch själv framför. Lynch har tydligen också bidragit med fotografier som skulle ha släppts tillsammans med plattan men på grund av en dispyt med EMI har albumet inte kunnat släppas varför fotografierna är utgivna separat.

Jag kan göra vad jag vill för jag har ändå gjort världens bästa film: Elefantmannen.

Lyssna på hela albumet streamat här

Jason lives!!

Åh så lycklig man kan bli då av att idag läsa på Dagensskiva.com att Grandaddys frontfigur och låtskrivare, Jason Lytle, äntligen är tillbaka!

Efter att ha hållt igång i 15 år upplöstes Grandaddy 2006. Jason tog sitt pick och pack och lämnade Modesto, Californien för vildmarken i Montana. Där har han de senaste tre åren ägnat sig åt sitt solosläpp "Yours truly - the commuter" som släpptes den 20 maj. Man kan misstänka att en enslig stuga och en flanellskjorta är inblandat också. Som sig bör.


Skivan tar vid där Grandaddy avslutade med "Just like the fambly cat".
Tom Petty och Neil Young är närvarande i bakgrunden, men ändå så låter ju Jason precis så som bara Jason kan göra...helt unik och omöjlig att ta miste på med en gudabenådad röst och med en berättarstil som fängslar. Det är ösiga poppärlor blandade med gripande ballader i omfamnande men ödesmättande ljudlandskap.

Jason är definitivt tillbaka på banan i gammal god form och jag hoppas sannerligen att han tar sitt pick och pack och kommer hit för en spelning fortast möjligt.

I Am Lost (And the Moment Cannot Last) from jason lytle on Vimeo.

Svart katt vit katt - Zach.

Den till synes svettige mannen på bilden; Zach Condon, är mannen bakom Beirut. Kanske är han svettig för att det är ett hårt jobb att ge sig på att lägga världens folkmusik på sina axlar och göra det till något eget.
Den blott 23-årige talangfulle amerikanen från New Mexico skapar musik som låter som ledmotivet till någon bortglömd östeuropeisk filmklassiker.
Beirut är balkan, klezmer och fado, trumpet, ukulele och dragspel - med andra ord en salig blandning som resulterar i både melankoli och drama.

På senaste dubbel EP:n "March of the Zapotec/Realpeople Holland får två musikaliska inriktningar halva utrymmet var; ena halvan med mexikansk folkmusik och en nittonmanna blåsorkester på utflykt i mexikanska delstaten Oaxaca och och andra halvan med synthig electroromantik á la Magnetic Fields. Sista albumet låter bra, men är onödigt spretigt för bäst blir det definitivt när Zach håller sig helt och hållet öststatsstuket med balkan och klezmer, precis som han gör i förra plattan "The Flying Club Cup."

Elephant Gun från debutplattan Gulag Orkestar.



Nantes från The Flying Club Cup



Underbara Sunday Smile också från The Flying Club Cup. Att göra videos intresserar tydligen inte Zach vilket ger utrymme för de mest inbitna fansen att gå loss...

Fantastisk låt av fantastiskt band.

Elbow - The stops

Eftertankens kranka blekhet.

När jag var klar med inlägget om Mañana, surfade jag runt lite för att hitta Schweiz bidrag till årets ESC. Jag hade tankar om att publicera den som en lite crazy motpol till Mañana och samtidigt häckla lite över dålig smak och ironisera över ESC. Jag hade hoppats på en galen schweizare, kanske utlädd till en ost, som framför schweizisk hip-hop (kanske med operainslag?) men döm av min förvåning när jag upptäckte att Schweiz i år representeras av "Lovebugs"; ett inte helt okänt band utan snarare ett av Schweiz mest kända. Mañana själva refererar till dem som "local heroes" och har också agerat förband åt det samma...ojdå. Nu blev det lite jobbigt. Man kan säga att jag gick rakt i min egen fälla. Alltid tufft att inse att man inte är så alternativ som man tror!

Så hur låter bidraget då? Ja, det är kanske inte BRA men det är ju inte heller helt jävla hopplöst dåligt som så mycket annat i den där gudsförgätna tävlingen (jag måste fortsätta hata den trots denna lilla incidenten)

Le Suisse - Deux point!

Som ni märker är jag igång att hosta min egen lilla alternativa melodifestival här på bloggen. Jag är inte SÄKER men jag TROR inte att de låtar som kommer till finalen i Eurovision song contest verkligen ÄR respektive lands bästa låt. (Förlåt Christer Björkman). Kalla mig konspiratorisk, motsträvig och misstänksam - men det är bara en känsla jag har.

De fem prydliga, välkammade individerna ni ser på bilden utgör "Mañana" från Basel, Schweiz.
Mañana upptäcktes genom en lokal tävling för debutband 2002. Något år efter blev låten "Miss Evening" vald som soundtrack till EA Sports Fifa 2005 och bollen var i rullning. Mañana fick vara förband åt band som Keane, Mew och Aha (tveksamt hur stort det var egentligen med tanke på att Aha var stora typ 10 år tidigare) och vann så småningom en egen publik både i Europa och USA. I augusti 2008 släpptes deras debutalbum "Interruptions" som har producerats väl av Ken Thomas (som också står bakom Sigur Rós, Dave Gahan och Björk).

Mañana låter i mina öron som en mix av Radiohead, The Verve och Kent (sångarens röst inte helt olik Jockes) - med andra ord arena-indie med synthmattor och massor med gitarrer! As I like it.
Själv beskriver Mañana sin musik så här:

"A melodic indie mixture of pop, rock & experimental elements, inspired—among others—by the British bands of the past few years. Dreamy melodies & sudden emotional outbursts meet, letting arise deeply melancholic, but at the same time unshakeably optimistic songs."

Vad tycker ni?

Pop, folk & electro från Tyskland. NEJ! Sluta inte läsa då!

Jag vet, det låter konstigt, omöjligt och kanske som ett sent aprilskämt. Men jag har upptäckt att det gigantiska hålet efter Kraftwerk kan börja täppas till (Accept, Scorpions och Modern Talking; offence taken I hope).

Killen som täpper till heter Konstantin Gropper och han är från Tyskland (sagt med allvaret hos en alkoholist på AA-möte). Denne tysks debutplatta "Rest now weary head you will get well soon" flög in i min cd-spelare (jo faktiskt, så udda så att den inte är nedladdningsbar ens) med en kraft som endast är att likna vid Podolskis käftsmäll på Ballack. Men där tar det tyska slut, för "Get Well Soon" som Konstantin kallar sitt band, låter mer brittiskt än något annat. Under de senaste tre åren har han jobbat med detta album, själv. Han spelar alla instrumenten själv, han skriver och sjunger alla låtarna själv, han producerar. Själv. Tysk effektivitet när den är som bäst och inte minst imponerande. Med en röst som påminner om Thom Yorke, och låtar som skulle kunna härröra till Beck eller Flaming Lips gör han udda och engagerande musik som sticker ut som en magväska på en tysk turist.

Inte sedan jag lyssnade sönder "Kid A" med Radiohead har jag hamnat i samma sinnestillstånd - en koma jag inte vill ur.

Svensk som sjunger sjukt söta sånger.

Melpo Mene är vad Erik Mattiasson kallar sitt bandprojekt. Ett bandnamn som verkligen ger honom något att leva upp till då Melpomene var sången och tragikens beskyddarinna i den grekiska mytologin. Oavsett så är det ett ovanligt smart och snyggt bandnamn i alla fall.

Melpo Mene är akustiskt, mjukt och lågmält men samtidigt också poppigt. Det är musik som man gärna vaknar upp till en söndag kring elva-snåret...en söndag helt utan några förpliktelser alltså. Själv säger han att han vill att hans musik ska vara behaglig, att den ska kännas som att ha en spinnande katt i knäet - något jag inte har svårt att relatera till när jag hör hans visksjungande röst driva fram låtarna.



"I adore you" skrevs på beställning till en TV-reklam för Volvo i USA. Tack vare den är han mer populär over there than here.

The girl and the robot.

Det är nu 8 år sedan jag för första gången hörde de norska röksvamparna från Tromsö för första gången. "Poor Leno" hette låten och den satte sig ungefär som ett tilltuggat Hubba Bubba gör i hår. Med fjärde skivan "Junior" har Röyksopp hittat tillbaka till soundet från förr med hjälp av några framstående svenska sångerskor; Robyn, Lykke Li & Karin Dreijer (Fever Ray, The Knife).

Innan året är slut släpps också den instrumentala syskonskivan "Senior", en skiva jag har svårt att se ska kunna bli lika fulländat som det här albumet då detta till stor del bärs fram av sångerskornas brilljanta röster.

I underbara "The girl and the robot" tar de hjälp av Sveriges absolut coolaste sångerska Robyn. Ett giftermål som resulterar i en helt fantastisk dunkande elektrosynthpop.
Håll till godo med låten paketerad i det snyggaste jag sett i fulvideoväg.

Tinnitus i hjärtat!

Åh en sån härlig bit!

Får mig att glömma alla mina bekymmer i 5 minuter och 11 sekunder. Refrängen med falsetten är inget annat än exstas.

En fågel viskade, förlåt visslade, i mitt öra...

Man skulle kunna tro att bilden ovan är från TV4:as pressbilder till Bonde söker fru men jag kan lugna er, så är inte fallet.
Killen på bilden är Andrew Bird och huruvida han söker fru eller inte får jag återkomma om. Vad han däremot gör är vacker, finsnickrad, stämningsfull pop. Rätt och slätt.
Multiinstrumentalisten Andrew kan dessutom inte bara spela fiol, gitarr, mandolin, klockspel och producera sina egna skivor - han kan vissla också! Bara en sån grej!

Biljett är inköpt till hans konsert på Lille Vega i Köpenhamn i maj.
Jag hoppas att han har sina fina Wellies på då, och att Loney Dear, som har supporterat Andrew på hans USA-turné, hänger med även till Danmark.
Var nu snälla och lyssna på Andrews vackra stämma i låten Imitosis från förra skivsläppet Armchair Apocrypha.

Tipsextra.

Fick ett finfint bandtips av en arbetskamrat i veckan; kanadensiska The Acorn. Under våren kommer de bl.a. supportera Fleet Foxes, Elbow och Bon Ivers Europaturné. En biljett till det eller till paradiset hade inte suttit fel. Ring mig om du har något av det.

Leonkungarna.

3 brorsor och en kusin. Skulle kunna vara titeln på en riktigt usel amerikansk film om manlig vänskap men är istället innehållet i mitt nya favoritgäng från Nashville Tennessee; Kings of Leon. Men glöm Nashvillecountry, det här påminner iallafall mig mer om sydstatsrock á la The Black Crowes som jag älskade någon gång på nittiotalet.

More Videos

En dag på Hi-Fi klubben.

Jonathan Johansson spelar inte fotboll.

Han sjunger istället en låt jag älskar. Har stora förhoppningar på hans första fullängdare som kommer i februari. Tror det är större chans att den är skitbra än att MFF vinner Allsvenskan faktiskt.

Laikas årsbästalista: plats 1!

Calexico - Carried to dust


Calexico är en stad i sydöstra Kalifornien, nära den mexikanska gränsen, där 60 000 passerar varje dag till och från närmsta mexikanska stad Mexicali. Om Calexico hade fått representera en genre så hade det varit motsvarigheten till americana; nämligen mexicana (eget påhitt). Det är svårt att beskriva hur Calexico låter för någon som inte hört dem förut. Kanske nästan omöjligt. I-tunes menar att det är "unclassifiable". Men jag ska försöka kategorisera ändå. Världen blir ju så mycket enklare om man kan få lov att stoppa saker i fack. Som bas har vi en ganska stor portion country. Lägg till en handfull spanska visor, kubanska rytmer och krydda med en portugisisk fadoorkester (fulla på billig tequila) i en spagettiwestern och du får en alldeles förträfflig musiktaco, eller en pizza Mexicana? Cirkeln är sluten.

Calexico är ett knippe ruggigt skickliga musiker från Tuscon Arizona, med två tongivande frontfigurer i Joey Burns och John Convertino
På denna sjätte platta samarbetar de dessutom med en hel drös av musiker från Mexico och USA; bland annat med ett annat av Laikas husband Iron & Wine som gör ett gästspel på plattan i låten House of Valparaiso.
Det är tillbakalutat sväng och grubblande texter. Det är medryckande och jazzigt. Det får mig att vilja supa mig full på kaktusbrännvin och åka amerikanare genom öknen över mexikanska gränsen mitt i natten. And it's a good thing.

Laikas årsbästalista: plats 2

Fleet Foxes - Fleet Foxes

Jag har våndats. Vridit och vänt. Legat sömnlös. Till och med tagit ett flyg 5 timmar bort för att kunna tänka klarare, kanske var det den råa, bitande kylan och bristen på solljus här som hindrade mig att tänka klart? Det har varit svårt, som ni hör, men nu har jag iallafall äntligen bestämt ordningen mellan ettan och tvåan på min lista. Men tvåan ska inte alls känna sig slagen, oh nej, det ska snarare alla de som inte tog sig in på listan överhuvudtaget kanske göra istället. Jag har liiite dåligt samvete över att ha ratat bra skivor som Mgmt, Markus Krunegård, Kyte, Ane Brun, Conor Oberst, Lambchop, Coldplay & Moto Boy. Vi säger så här - ta elfteplatsen allihopa.

Fleet Foxes debutplatta tog mig med storm, lite som Jayhawks gjorde en gång i tiden på studentrummet på Vildanden. Fleet Foxes är ungefär lika flanellprydda, skäggiga och långhåriga iallfall. Som alla andra band från Seattle, kanske den fördomsfulle tycker, med tillägget att det i Seattle troligen är större risk att trampa på en effektpedal än på en hundskit.

Må vara så och för att ytterligare spä på hela Seattlesaken är de ju också, inte helt otippat, signade till Sub Pop, det bolag som i grungens begynnelse kontrakterade Nirvana och Soundgarden. Lite halvtypiskt för västkustband är det månne också att vara influerad av Beach Boys, och DET är de, med stämmor som inte går av för hackor.

22-åriga sångaren Robin Pecknold sjunger (som om han vore 50 bast och med noll respekt för Neil Young) de hymnliknande sångerna med en sådan folkkänsla och själ att nackhåren reser sig. Detta är bra, det är jäkligt bra! Det är dessutom en gettebra video.

Laikas årsbästalista: plats 3

Glasvegas - Glasvegas

Skotska Glasvegas albumdebutplatta har blivit så hyllat att det mer eller mindre startats en motståndsrörelse, för upphaussning skrämmer. För de KAN väl bara inte vara så bra som alla kritiker tycker? Någonting som alla älskar så högt måste ju också kunna hatas, jag har valt att älska.

Glasvegas är urbrittiskt, socialrealistiskt och skotsk arbetarklass. Glasvegas sjunger om ett Storbritannien post Blair, om gatuvåld, skilsmässor och socialarbetare. Elände, skit och mög paketerat i de mest fantastiska stadiumrocklåtar som får mig att knyta näven i fickan och sjunga med till de stora, svulstiga och mörka låtarna.

Glasvegas - Geraldine
Uploaded by davechopsuey

Laikas årsbästalista: plats 4

Sigur Rós - Með suð í eyrum við spilum endalaust

En tag som är ständigt återkommande i min playlist på Last FM är post-rock. Jag vet inte vad det är men jag lyssnar mycket på det och Sigur Rós är ett av banden som tydligen representerar den genren. Har lite svårt för det här med tags, jag lyssnar tydligen på emo också men jag lovar att jag inte skär mig i handlederna för det.

Den isländska musikscenen är större än summan av antalet invånare, och man kan undra vad det beror på. Man kan också fråga sig huruvida det faktum att ens hemland varit till salu på e-bay påverkar glädjen i musiken. Men jag lämnar de tunga frågorna till forskarna att utreda och konstaterar istället att Sigur Rós speciella sound tilltalar mig mucho. Með suð í eyrum við spilum endalaust är Sigur Rós femte skiva. En skiva där de valt att samarbeta med producenten till Smashing Pumpkins, ett annat favoritband, som säkert bidragit till att göra detta album till ett vackert, pampigt och lite mer lättlyssnat alster än tidigare plattor. Jag älskar sättet de bygger upp sina låtar på, jag älskar de lekfulla trummorna, den vackra sången (oh yes falsett) och det snygga skivomslaget.

Det enda jobbiga är att jag, som ju faktiskt alltid lyssnar på texter, inte har en jäkla aning om vad de sjunger om. Men jag gissar att titeln på låten nedan betyder något i stil med "med sudd i öronen". Eller bedöm själva, här hör ni iallafall "Með Suð Í Eyrum" utan att se nåt.

Laikas årsbästalista: plats 5

Bon Iver - For Emma, forever ago

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag läste Sydsvenskan en fredag i början av december.
Anledningen till det var att favoriten Bon Iver nämndes i samband med hemlige Bongs (Sydsvenskans krogrecensent för er icke-skåningar) recension av Grand Hotells matsal i Lund.
Jag ska ärligt medge att jag har haft svårt för den nye Bong, men i och med den liknelsen är han min för alltid. Killen kan kultur, det står ju klart!

Så vad är det då med den där vildmarkslooken som Bong talar om? Jo, Justin Vernon a.ka. Bon Iver fick sitt lilla hjärta krossat och tyckte troligen att livet var allmänt motigt. Så för att slicka sina sår och för att få tycka lite synd om sig själv ett tag stängde Justin in sig 4 månader i en liten timmerstuga i Wisconsin, odlade skägg och gick omkring och högg ved i fodrad fleeceskjorta.
Inte för att de var meningen, men under denna tid i stugan växte det fram en liten skiva. Intentionen var att den inte skulle släppas överhuvudtaget men Justins vänner gillade vad de hörde och skivan gavs så småningom ut via Jagjaguwar. Och så glada vi är för detta, den till synes klyschiga historian till trots!

Det är enkelt och avskalat, jo men trots det massivt på något sätt... Stilla akustiskt gitarrspel kombinerat med trummor när man som mest vill ha dem och ensam, längtande falsettsång som ibland får sällskap av körer placerar Bon Iver bland topp fem 2008.

Laikas årsbästalista: plats 6

Spiritualized - Songs in A&E

Jag vågar lova att engelska Spiritualized är det band på Laikalistan som har funnits längst. Redan 1990 släppte de sin debutplatta, men jag ska villigt erkänna att de inte hörde till mina favoriter förrän efter sista skivsläppet; "Songs in A&E". Under åren har medlemmar kommit och gått, men bandets frontman, textförfattare, låtskrivare, producent och sångare Jason Pierce har bestått.

Jason drabbades 2005 av dubbelsidig lunginflammation. På intensiven, i respiratorn, svävade en 45 kg tung Jason mellan liv och död. Flickvännen erbjöds sorghantering och det såg riktigt mörkt ut. Jason, you had me at "Hello"...

Vad han har gått igenom lyser igenom klart på skivan (A&E står för övrigt för Accident & Emergency), även om det mesta av materialet faktiskt var klart innan han blev sjuk. Låten "Death take your fiddle" som han tydligen skrev från sjukhussängen, är dock hämtad direkt från Hades dödsrike. Och det är den låten och en handfull låtar till som överglänser de lite svagare spåren som gör att denna platta slår sig in på listan. För de låtarna är så helgjutna, stora, vackra och så berörande att allt annat överskuggas. Till och med en fulvideo som den här:

Laikas årsbästalista: plats 7

Merz - Moi et mon Camion

Brittiska singer-songwritern Merz, a.k.a. Conrad Lambert, tröttnade 1999 på hypen kring sin egen person och tog sitt Sony BMG-kontrakt och knycklade ihop det till något som troligen närmast liknade måsätet fish'n'chipsemballage. Han hade då släppt sitt debutalbum och spåddes bli the next big thing. Detta blev för mycket för denne "victim of hype" så Merz blev tyst. Ett bra tag. Det dröjde nämligen till 2006 innan han återigen släppte en skiva (Loveheart), denna gång på indiebolaget Grönland Records.
I mars 2008 kom "Moi et Mon Camion", som är titeln på den tredje plattan och även namnet på familjen Lamberts flyttfirma som de tydligen frekvent anlitat.
Merz är drömmar, stämmor, elektronica, stämningsfulla stråkar, klockspel och grubblande, fina texter i ett och samma paket.

"All I wanna say is if you
Disappoint me again
I may have to trade in this heart for something new
It’s been dismantled
and it’s disabled
And I’m disjointed
I’m disappointed
I don’t have the faintest clue"

(från Presume too much,)