Kent i tvångströja.

Läste att ett av 2007 års skivsläpp kommer från Kent. Ser fram emot det, det var alldeles för länge sedan vi sågs.

Fram till dess kan man mätta sitt begär med en ny favorit i Laikas liv; Kristian Anttila. Efternamnet får mig att tänka på eldsprutande drakar a lá Katla (varför vet jag egentligen inte)och liknelsen är inte helt tagen ur luften för det han spottar ur sig är minsann inte av det lättsmälta slaget. Eller vad sägs om:

"Jag använder händerna

till att knäcka nackar och klappa katterna

Jag använder fötterna

till att sparka in skallar och springa till mammas famn." Okeeeeej.

Det är bitterljuvt att bjudas in i Anttialas liv, ungefär som att tjuvläsa någons dagbok och få reda på saker man egentligen inte vill veta och som man vet kommer att förändra sättet man ser den personen på för all framtid.

Anttila är en oborstad ruggig Kent i tvångströja som med hjälp av musiker från The Ark, El perro del Mar och Broder Daniel levererat ett album som fastnat både i mitt medvetande och min cd-spelare. Nu var det inte direkt igår plattan släpptes, snarare 2005. Jaja, nu tycker ni säkert att jag är dåligt uppdaterad men Guds kvarnar mal långsamt. Så det så.

Farfar rockar fett.

Tänk dig indie + elektronica + punk och en femtedel symfoni. Dela detta med en katt och multiplicera med Kalifornien. Vad får du då tror du? Enligt mina egna beräkningar får du Grandaddy.

Tyvärr finns inte farfar längre med oss och skivan "Just like the fambly cat" gavs ut postumt. Det kan låta sorgligt, men om man bara tar sig förbi första spåret (som är konstigt men ändå konstigt känslosamt) men den lilla flickan som med olika tonfall undrar var familjens katt tagit vägen, väntar en hel företställning att bara luta sig tillbaka och ta del av.

Jag vill bara ta katten i famnen, lägga mig under fleecefilten och drömma mig bort och känna av både hopp och förtvivlan under en och samma plattlyssning.

Att detta album innebar slutet blir ganska klart i dessa rader. Att IKEA får vara med känns som ytterligare en anspelning på att slutet är nära. Då har det gått långt.

I don’t wanna stare at stacks of paper all the while,

While the world goes by

Trading out the weather for a clever lyric

Written by IKEA light.

I don’t wanna be a part of all the quality

That falls apart these days.

I’d rather make an honest sound and watch it fly around,

And then be on my way.

C.R.B. a.k.a. K.F.C.

Måste gnälla. På den där töntiga jäkla recensenten på Nöjesguiden igen. Kom så leker vi journalist och skriver recensioner förpackade i självbiografier a.k.a. Carl Reinholdtzon Belfrage. Usch jag känner redan nu att det blir svårt att nyanserat spy galla över denna varelse utan att det blir personliga påhopp. Okej, scenariot är detta. Band jag aldrig lyssnat på, men hört om, skulle vara bra. Troligen något som kunde passa mig så jag blir nyfiken och vill kolla upp dem. Passande nog hittas recension i Nöjesguiden. Opassande nog visar den sig vara recenserad av ett självupptaget miffo som verkar mer intresserad av att ge läsaren en inblick i den religionslösa stackars familj han växt upp i än att säga ett vettigt ord om själva skivan som slarvades bort någonstans mellan högtidsdagar och självinsikt. Argh!
Journalister är kräk sa en av denna tids mest inflytelserika skadereglerare, jag är beredd att hålla med. Läs själv på http://www.nojesguiden.se/musik/13661

4 bra grejer från Eskilstuna.

Återigen måste jag hylla P3 Svea! Världens bästa webradiokanal som bara spelar svensk musik. Det är meningen iallafall även om de idag måste gjort ett litet snedsprång. De spelade nämligen Ane Brun och Ron Sexsmiths duett Song No 6. En fantastiskt bra låt, jo absolut, men hur kommer Sverige in i bilden? Ane är norska och Ron är kanadick. Visserligen bor Ane i Sverige men...nja tveksamt alltså. Skulle vilja veta hur de tänkte där på P3 Svea.
Men vad har då P3 Svea med Eskilstuna att göra? Jo, de spelade precis en grym låt från The Domus som heter "Pull your strings". Som vanligt är P3 Svea tidigt ute, för plattan är inte släppt än men min gissning är att den kommer att bli en höjdare när den väl kommer. The Domus är ett Eskilstunaband som låter lite som...Radio Dept. Mattias Alkberg BD och Suburban Kids with biblical names, typ.

De tre andra grejerna då?
Jo, de är Kent, Martin och Hans. Ja, jag vet. Den var lite dålig. Men samtidigt hade det blivit konstigt om jag skrivit "en bra grej från Eskilstuna". Vill ju inte trampa någon på tårna.

Laikalåt del II

På teven säger dom att kärlek finns runt omkring oss
och astronauterna kan känna det långt bort
Men kärlek har svikit mig allt för många gånger
och jag vill ha dig
Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen
och jag tror vi måste starta om på nytt
Du har lämnat mig på den jävligaste av platser
och jag vill ha dig

Pekoral? Kanske det. Skiter jag i. Känner igen mig? Kanske det, men inte just nu iallafall. Spelar det nån roll? Textraderna är en av ingredienserna i en komplett Laikalåt.
Lägg sen till ett komp med piano och långsamt galloperande trummor. Och så en halvt falsksjungande vinglig göteborgare. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat nån Håkan. Nån smälter.