Laikas årsbästalista: plats 8

Okkervil River - The stand ins

Austin, Texas, har en officiell slogan som lyder "The live music capital of the world" och härifrån kommer bandet som spelat tillsammans i 10 år och kapat 8:e platsen på Laikalistan: Okkervil River. Austins slogan refererar till det stora antalet band och musikscener och kanske är det just den musikaliska mångfalden som bidrar till att Austin också är en av de säkraste städerna i USA att bo i eftersom det "bara" är 3 av 100 000 som mördas...brrr - är det ändå inte ganska många?? Men bra musik kanske får oss att mörda mindre - se där en slogan för någon annan stad att ta över.

Will Sheff, som är bandets karismatiske sångare och huvudsakliga textförfattare och låtskrivare, producerar helt fantastiska, kluriga texter som mer liknar noveller än något annat. The stand ins bjuder på handklappsvänlig indiepop (anar lite Belle & Sebastian emellanåt) folkrock och Bright Eyesvibbar vilket gör det är svårt att värja sig.

Såg dessa herrar live på Mejeriet i höstas. De rockade fett i sina kostymer med blås, orgel och gitarrer och konserten var helgrym. Det var dessutom sjukt roligt att den ena gitarristen såg ut som SkrotNisse och att trummisen såg ut att vara i ett epileptiskt anfall under större delen av konserten. DET är underhållning det. Det var också en kväll när kulturelit och rödvin fick en helt annan innebörd.

Till sist: Jocke - den där textraden som hade fastnat i ditt minne (fast du hade glömt både artist och låtnamn) och som fick dig att önskedrömma om att komma in på kontoret en dag och high-fiva alla dina kollegor - kan det vara följande textrad från låten "On tour with Zykos" med Okkervil du tänker på månne? I så fall - mission accomplished.

"Another day lost and gone
clipping pages from the news for the senators son
well he just strolls through the lobby and glad hands everyone
another day tossed and done."

Här får ni videon till första singelsläppet; "Lost coastlines"

Laikas årsbästalista: plats 9

Cut Copy - In ghost colours

Cut Copy från Melbourne visar att Australien faktiskt HAR en riktigt bra musikscen att bidra med till övriga världen, trots AC/DC - mohahaha. Ok, jag är ute på hal is, jag vet, men lets face it - vi ses varken på AC/DC eller Metallica i sommar.

Cut Copy blandar friskt New Order med djuraffärspojkarna och indiegitarrer med åttiotalsdisko så till den milda grad att jag vill hoppa in i tonårsgarderoben och leta upp mina löstagbara axelvaddar och prega in dem under kavajen igen.
Om man bara kan se till att bortse från de lätt patetiska texterna om hjärta och smärta bjuder Cut Copy på låtar som pumpar dig full med musiksteroider...helt utan biverkningar! Ja, förutom en och annan sträckt nackmuskel du lär få när du återupplivar dansmovsen från mellanstadiediscot alltså.

Håll till godo - plats nummer 9!

Laikas årsbästalista: plats 10

Pacific! - Reveries

Pacific! är den coola (och numera också hypade) göteborgsduon som i början av året gav oss medryckande melodisk pop att lyssna, hoppa eller studsa till! Det osar lite åttiotal, franska Air, Daft Punk och en aning Miami Vice i denna syntbaserade lilla discopärla till skiva.

Pacific! kommer få dig att längta till sommaren, glömma finanskrisen och falla in i uppfriskande dagdrömmar! Vad väntar du på? Lyssna och njut...


Första singeln från plattan och snyggevideo.


Laikas absoluta favoritlåt, ursäkta fulvideon!

Gammal go favvo; The Shins - New Slang

Erkännande.

Hörde den här låten i ett program jag just kollade på. Neeeej, inte Uppdrag granskning...ett annat program. Spelar ju ingen roll vilket det var! Men ahhhh.....JA jag kollar på Bonde söker fru! So what?! Shoot me!
Så där, så har jag spelat upp mina inre tvivel över att jag älskar detta program för er. Ett försvarstal jag gav för att slippa för plumpa påhopp.

Det visar sig dessutom att det finns dubbel anledning att längta till programmet, de har nämligen en hyffsat styv musikproducent som petar in en och annan bra låt också!

För övrigt är Peter min stora favorit. Det är bara ett problem med honom; nämligen att han har jeansshorts.

Cool bitch.

Kanadensiska Martha Wainwright rör sig i trakterna av Beth Orton, Feist och ett kryddmått Fleetwood Mac, är tydligen inspirerad av Leonard Cohen och sjunger förbannat bra om hur det är att vara.. riktigt jädra förbannad.

Martha är dotter till Louden Wainwright och Kate McGarrigle, lillsyrra till skönsjungande Rufus Wainwright (vars version av Hallelujah är fantastisk by the way). Man skulle ju kunna tänka sig att de är one big happy creative family som sitter o lirar tillsammans på helgerna, men icke. Det verkar inte vara helt okomplicerade familjeförhållanden...Låt mig ge ett exempel: Martha skriver en låt till pappsen. "Bloody Mother Fucker Asshole" heter den. Trevligt ju. Jag undrar om de firar jul tillsammans i år?

Lyssna på "Bleeding for you" från senaste plattan "I know you're married but I've got feelings too". Nu.

Vive La France!

Vill idag framföra en hyllning till en fantastisk fransman; Syd Matters. Syd är ju inte det mest franskklingande namnet man hört, men det är tydligen ett hopkok av namnen Syd Barett och Roger Waters, som är namnen på två av frontfigurerna i Pink Floyd.

Syd Matters, eller Jonathan Morali som han egentligen heter, representerar iallafall bland det finaste man kan få inom singer-songwritergenren. Med avskalad ljudbild, fingerplocksgitarrspel, körer och stämningar gör han mig fullständigt knäsvag. En riktig Laikafavorit.

Ett projekt.

Vissa startar it-företag och svindlar sen bort miljarder, andra färgkoordinerar sina pocketböcker i bokhyllan. Det kallas projekt.

Amerikanen Sufjan Stevens håller också på med ett; "The fifty states project", som är ett projekt av hyffsat stor kaliber....Han har nämligen fått för sig att han ska skriva och spela in ett album för var och en av de 50 delstaterna i USA. Okeeeej, Sufjan. Som amerikan uppvuxen i Detroit förutsätter jag att han vet att det innebär 50 skivor, men med tanke på att han endast lyckats spotta ur sig två så blir man ju lite misstänksam huruvida projektplanen är ordentligt genomarbetad och om det finns någon styrgrupp överhuvudtaget. Oj, nej det där sista undrar man kanske bara om man är yrkesskadad förresten.

Hur som helst så är de två skivor som Sufjan hittills har släppt två helt enastående alster. 2003 kom "Greetings from Michigan - The great lake state" följt av "Come on feel the Illinoise" 2005. Som de temaalbum de är har man chansen att lära sig ett och annat om staterna och deras mer eller mindre kända invånare genom tiderna.
Ev av de absolut vackraste låtarna på Illinoise är "John Wayne Gacy, Jr" som handlar om en seriemördare som under 70-talet brutalt tog livet av minst 33 pojkar som han sedan begravde i krypgrunden under sitt hus. En fullständigt sjuk och tragisk historia som Sufjan tolkat på ett sätt som går rakt in i hjärtat.

Favvo: Merz - Presume too much

Den enda julskiva jag behöver.

Någon gång i mitten av november så står julmusiken mig upp i halsen. Det är lite oturligt eftersom det då är över en månad till själva julafton, men vid den tiden så har Absolute Christmas, wailande Shirley med sällskap och stelopererade Perelli spelats varma i varenda butik jag har besökt (och tro mig - de är många) och gett mig fullständig bjällerklangsallergi.

Men så kom då mina hjältar från Skottland och räddade min jul genom att släppa den mest klockrena julskiva sen numera mordmisstänkte Phil släppte "A Christmas gift for you - from Phil Spector". Året var 1963...
På EP:n "A snowflake fell (and it fellt like a kiss) levererar Glasvegas, på skorrande skottska, de mest svepande och storslagna låtarna, befriande befriade från allt vad bjällerklang, klockor och Betlehem heter.

En klockren skiva för oss som definitivt har slutat tro på tomten helt enkelt!