Laikas theory on covers.

Cover. Ordet är så negativt laddat, nästan som ett skällsord. "Ja, han spelar i nåt coverband . De kommer ingenstans, på sin höjd till Åbo." De är artisterna som är för kassa för att göra något eget och måste förlita sig till redan inspelat material. Det finns inte ens någon bra svensk översättning på ordet. Det var väl ingen som brydde sig att ens försöka hitta ett bra svenskt ord. Nyversion låter liksom...ja ännu töntigare. Och hur många nyversioner av "Yesterday" tål egentligen en människa?

Anledningen till att covern har en sådan negativ klang är väl att den allt som oftast blir en sämre version än originalet helt enkelt. Det är ju mer regel än undantag. Men faktum är att på senare tid så tycker jag att den trenden håller på att vända. Vad är det då som hänt? Ja det verkar som om covern äntligen gör det den ska göra; det vill säga ger nytt liv åt en gammal sång. Och ju mer "nytt liv" den ger desto mer skiljer den sig från originalet - vilket kanske är hemligheten med en lyckad cover. Bäst är covern när man knappt kan spåra originalet. När man går på niten att kaxigt påstå att det INTE är en cover. När man går på (till exempel för sin synthare till storebror) och säger att "Mad world" har gjorts av Gary Jules och ingen annan. Punkt slut. Man står på sig trots att brodern ser skeptisk ut och med rynkade ögonbryn tycker sig känna igen låten från någon av de gamla LP-skivorna därhemma.
Sen står man där med skammen när man får Tears for Fears platta från 1982 stucken under näsan. "Här! Här är den! Originalet, snorunge!" Då kryper man till korset mumlandes "men hur skulle jag kunna veta...jag var 6 år gammal...."men lovar samtidigt att bli en lite mindre besserwissrig lillasyster nästa år eftersom mumlandet inte har någon som helst effekt. Men jag undrar om HAN vet att Soft Cells "Tainted love", som gick varm hos oss på 80-talet, faktiskt OCKSÅ är en cover?

Avslutar med min topptrelista över oerhört lyckade covers (får man säga bättre än originalet eller är det att gå för långt?)

1. Hellsongs - Run to the hills (Iron Maiden)
2. Youth Group - Forever Young (Alphaville)
3. Gary Jules - Mad World (Tears for fears)

Blandband is the shit.

Har precis gjort klart en bonusjulklapp till min bror. Ett klassiskt blandband. Alltså, det är ju en cd vá, men det är liksom inte lika nostalgihippt att bränna en cd som att trycka rec+play på kassettbandspelaren. Men känslan är densamma. Absolute Laika Vol. I/Brother edition. Snart under en julgran nära dig.

I natt drömde jag att jag träffade Christer (Fuglesang alltså) direkt efter hans hemkomst till jorden. Det var konstigt för under de 12 dagarna i rymden hade han åldrats och blivit en gammal man. Men under samtalets gång så återgick han sakta men säkert till sitt forna jag....Jag undrar verkligen varför jag är så förbannat faschinerad över den här rymdresan? Känns nästan nördigt. Så jag lämnar det för denna gången.
Återstår bara en sak då - God Jul!!

Rubriken tillägnar jag min numera f.d. arbetskamrat.
May your kö rest in peace.

So this is christmas?

Usch, jag har varit en dålig bloggskrivare på sistone. Till och med fått det påtalat från en person som faktiskt läser den. Jag skyller på julen. Det gör ju alla andra. Fast faktum är att jag känner mig mer harmonisk och lugn än jag gjort på många många jular! Jag har inte ens tänkt på att 4 dagars julledighet faktiskt kommer efter morgondagen! Klapparna är i stort sett inköpta, hemmet är mer eller mindre färdigpiffat, julkorten skickade. Jag råkade till och med lägga ett kort på lådan imorse som definitivt inte skulle vara i den eller för den delen skickas. Det var istället ett kort till en kär arbetskamrat och vän som, ledsamt nog, ska sluta vara min arbetskamrat imorgon. På adressen står det: "XXX Lycka Till! Vi kommer att sakna dig!!". Jag undrar om det hittar hem. Fast brevbärarna är ju duktiga idag.

Så förutom det lilla missödet är allt under kontroll. Utom möjligen julmusiken...Frågan jag ställer är: vilken julmusik ger den bästa julstämningen? Efter en liten glöggkväll på jobbet konstaterar jag iallafall krasst att det varken är Carolas julskiva eller Lunds Studentsångares. Vackert, visst, men ack så tråkigt. Alltså måste det vara mer fart, mer klang, mer bjällror och beat! De riktigt gamla slagdängorna står sig väl fortfarande. Jag tänker Nat King Cole med Deck the hall, Dean Martin med Let it snow och lilla söta Dolly Parton med Winter Wonderland. Ok, vi närmar oss Benjamin Syrsastatus. Vidare med John Lennons Happy X-mas och Boney M:s Marys boy child. Nu snackar vi Karl Bertil Jonssonstatus.
Men det finns en, bara en, som lyfter till kosmiska höjder av julstämning....tamtadam - vilken då?

Jo! Världens bästa jullåt: Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty McColl!
"I could have been someone....Well so could anyone!" La la la la la la.........

Musikstress.

Jag kan få sån panik emellanåt. Panik över att det finns så fantastiskt mycket bra musik ute i världen som jag aldrig kommer att upptäcka och få ta del av. Häromdagen upptäckte jag en fransman som alla andra verkar ha upptäckt redan 2003 när han släppte sitt debutalbum. På klanderfri engelska framför han den vackraste, vemodigaste indiepop du kan tänka dig. Tänk Nick Drake, Radiohead och Simon & Garfunkel. Knappa in http://www.myspace.com/sydmatters och lyssna på "To all of you". Nu! Imorgon är ett annat band.

Abba nu också i en rymd nära dig.

Idag vaknade Christer och hans spacetrottervänner upp till Abbas Waterloo. Abba i all ära, jag gillar dem och det vet ni, men om jag nu vore Christers fru så skulle inte jag välja den låten. Det är ett som är säkert.
Jag har funderat lite och detta är min topptrelista över "Låtar jag helst vill lyssna på innan jag ska på en rymdpromenad kombinerad med elarbete" (swedish edition):

1. Adolphson & Falk - Blinkar blå.
Svensk synthklassiker från 1982.
"På panelen ser jag lamporna som lyser.
Processens steg står under min kontroll.
Jag håller ögonen på datorns analyser,
här har ovissheten spelat ut sin roll."

2. Bob Hund - Det är nu det börjar. (1998)
"Även Sverige ligger i rymden. Det är allmänt känt"
Denna spelas lämpligen inte förrän 5:e eller 6:e dagen, när Christer fått lite självförtronde och den enda lag som gäller är tyngdlagen och inte Jantelagen.

3. Kashmir - Mom in love, daddy in space. (2000)
Ok, den är dansk. Men vad tusan, det är nästan jag också. I ett rymdskepp är den iallafall en måstelåt. Videon är dessutom som ett soundtrack till denna blogg. Eller som en video. Eller, ni förstår vad jag menar när ni ser den.

Så du tycker att du har en dysfunktionell familj?

Det är möjligt att du har det, men efter att ha sett "Little Miss Sunshine" kommer du troligen att omvärdera det påståendet och se fördelarna med dysfunktionaliteten.
Det var längde sedan jag såg en film med så mycket....hjärta! Mysig, rolig och tragisk. Allt på en och samma gång i en riktig indie-film för oss indie-kids.

Veckans biofilm alltså. Go see.
För övrigt var det en lysande avslutning på helgen där Christer äntligen fick se jorden från ovan.

Space Oddity.

Jaha. Vilket antiklimax! Ingen rymdresa denna gång heller. Så nära men ändå så långt ifrån. Stackars, stackars Christer. Där låg man halvdöd i soffan för att kunna vara med i Christers stora dag. Rymdastronauten som aldrig varit i rymden. Men icke. Klockan slutade ticka ner och stannade på 5 minuter. Boarding i typ flera timmar. Men sen. Flight cancelled. Anledningen? För låga moln. Jahapp. Konstigt det där....att en rymdfärja inte ska kunna ta sig igenom lite moln? Jaja, jag vet, det är mer komplicerat än så. Nästa försök blir tydligen natten till söndag. Jag kommer att stötta dig då med Christer! Tills dess kan du trösta dig med The Killers. Jag vet inte varför jag tänkte på dig när jag hörde dessa rader från låten Bling (Confessions of a King):

I feel my vision slipping in and out of focus
But I'm pushing on for that horizon
I'm pushing on
Now I've got the blowing wind against my face.

Broder Daniel och hans söner.

Det är läge för en hyllning. Hyllningen till Broder Daniel och deras spin-off. Vi vet alla att spin-offserier ofta inte är någon höjdare (även om jag måste erkänna att jag ganska ofta garvar åt "Joey", däremot är Elaines serie bara tråkig). Men inom musiken är det annorlunda. Faktum är att en spin-off ibland kan vara nödvändig för att den individuella kreativiteten verkligen skall komma till sin rätt och blomma ut. Det finns ganska många exempel (Loosegoats, Ceasars Palace m.fl) men ett av de tydligare är Broder Daniel. Broder Daniel i sig var ett underbart band (osäker på om de håller på som grupp fortfarande eller det bara är Henrik?), svårmodigt, rökigt, sorgligt och desktruktivt.
The Plan är den f.d. medlemmen Theodor Jensens band. The Plan är lite vackrare, på gränsen till religiöst...Delar av nya plattan har också spelats in i en kyrka så det är kanske inte så konstigt. Senaste alstret som heter "Walk for Gold" går varm i min mp3-spelare och är nästan lika bra som den förra "Embrace me beauty". Intressant är att även i The Plan har medlemmar kommit och gått. Tydligen lämnade organisten bandet för att skriva sin kommande bok. Det var ju det där med kreativiteten...
Sen har vi Hellström. Den där Håkan. Som jag faktiskt vägrade ta till mig under många år. Faktiskt ända till nya skivan och låten "Jag hatar att jag älskar dig" svepte förbi mig. Då trillade poletten ner. Då kom tårarna och förståelsen. Och jag kan bara säga ett "förlåt" till alla er Hellströmfans som har insett hans storhet, trots de sura tonerna, hela tiden.
Det finns en spin-off till Håkan också. Han heter Timo Räisinen, och tro det eller ej, är en annan av mina favvisar. Men jag måste också medge att "I'm Indian" (senaste) inte funkar lika bra för mig som debuten "Lovers are lonely" gjorde. Det är lite hårdare och skitigare sound på den senaste och det passar inte mjäkiga mig lika bra som gosskörsTimo gjorde...

Förresten - lyssna in "Mary the onettes" låt "Lost". Riktigt bra! Behöver jag säga det? F.d. gitarrist i Broder....just det ja.

Jag rear ut min själ.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på Bob Hund när Idols eftertexter rullar fram på TV:n, men jag är rädd. Rädd för att den talang som Marcus faktiskt har skall försvinna ner i nåt sorts Britney-boyband-mainstreamträsk. På nåt sätt hade jag hellre sett Erik hamna där.
Var det någon som såg Musikbyrån idag förresten? Där gavs det tips om ett mycket intressant band från England som heter Maps. Jag rekommenderar er som ligger i samma stilträsk som jag att genast knappa in www.myspace.com/mapsmusic och lyssna på "Don't fear". Om ett par dagar släpps deras EP. Köp den eller rea ut er själ. Det är ert val.

Thank you for the music.

Det är för tillfället ingen hejd på mitt flax. (Eller kanske min flax? Svårt...). Nu har jag vunnit en tävling. Igen. Och vad gjorde jag denna gången då? Jo, messade in en höstbild från min mobilkamera till Sydsvenskan. Det var allt. Som tack för det fick jag, och 5 andra låtsasfotografer, två biljetter vardera till en Abbajulshow med julbord på självaste Amiralen i Malmö! Ni som är från trakten ser nog ungefär samma bild framför er som jag. Ett dansställe från 1800 frös och svalt - inte kan väl de bjuda på Abba, julshow, glitter, glamour och skånskt julbord? Vi får se. Jag går dit ikväll och kollar. Jag återkommer. Jag ska inte röra Ris'a'la'Maltan. Har hört att man kan bli magsjuk av det.

We made the team.

Sitter på jobbet och lyssnar på en av de få vettiga radiokanalerna. P3 Svea. Ratta in det på era datorer. Så underbart att slippa allt snack, all reklam och framför allt Annika Lantz, som just nu huserar på vanliga P3. Nåväl, det var inte för att dissa henne som jag gjorde något åt skrivklådan. Det var för att hylla ett av Sveriges bästa band just nu. The Radio Dept. Redan deras första skiva "Lesser matters" skvallrade om att det var något stort på gång. Deras halvnya "Pet Grief" konstaterade detta. Deras nya singel "We made the team" befäster positionen. Go go go!

Jag tror jag är kär!

Om Laika var tvungen att åka nu och bara fick ta med sig en låt upp i rymdraketen så vet jag vilken låt det skulle vara. Tingsek - World of its own. Finns just nu ingen låt som får mig på bättre humör. Det skadar inte att det är en Malmökille heller. En söt en.

Söndag i sängen.

Kan man ju inte precis påstå att det blev. Det blev istället en av de bästa söndagarna på länge! Istället för att våndas med söndagsångesten (som bara späs på med den där fantastiskt ångestladdade serien "Mäklarna", som jag trots ångesten den ger inte kan låta bli att titta på??) så begav vi oss till Hotell Elite Savoy i Malmö och den anrika matsal som numera lyder under namnet Rasoir. Med ett glas vin och en torftig buffé fick vi en intim stund med Bo och hans fantastiskt musikaliska bandvänner. Jag tackar, jag tackar för detta City!!

Bo Kaspers Orkester.

Lycka! Ibland får man göra val i livet. Ett av de senaste valen jag gjorde var valet mellan Metro, City eller punkt SE som tågtidning. Det blev City. Det var faktiskt ett rätt lätt val. Hur som helst. I denna eminenta tidning kunde man häromdagen tävla om biljetter till ett exklusivt eftermingel med spelning med ett av mina favoritband Bo Kaspers Orkester. Svar på en enkel fråga, en töntig motivering och ett sms var det som krävdes. Och precis nu pep det till i telefonen! Jag fick två biljetter! Det blir ingen söndag i sängen! Tjoho!

Debut.

Jag skulle inte. Jag hade faktiskt bestämt mig. Men så var det den där arbetskamraten. Som hade en kompis. Som hade en blogg. Om ingenting. Som jag fastnade i. Om man kan fastna i ingenting, då kan man kanske också bidra med ingenting? Så tänkte jag efter. Jag har ju faktiskt ett budskap jag vill sprida. Budskapet om den goda musiken. Budskapet om livet ur ett par Kosslurar. Så var det. Så är det. Det är det som gäller. Välkommen.