Finns det musikpsykologer? Psykologer som utifrån patientens musiksmak kan utvärdera varför patienten tycker om det de tycker om? Bemärk att jag inte är ute efter någon som ska analysera MIG (gud bevars) utan det är musiken som är analysobjektet. Vad är det för faktorer hos artisten/i låten som tilltalar mig? Jag vill ha hjälp att hitta den röda tråden och få ett certifkat som visar "du gillar det du gillar för att det innehåller X och låter som Y och går i Z. En personlig musikformel helt enkelt. Med hjälp av formeln skulle man sen identifiera all musik som matchar och på det sättet aldrig behöva känna att man går miste om nåt eller änu värre - lägger ner tid på att ladda ner och lyssna på musik som det visar sig man inte gillar.
Musikpsykolog kanske inte är rätta benämningen på vad jag letar efter utan kanske snarare en musikkemist. Du som känner en sån kan väl höra av dig.
Ni ska veta att jag ser mig själv som en person med emellanåt riktigt konstig musiksmak. Jag får faktiskt ofta höra att jag
har konstig musiksmak, och jag svarar direkt ja på det påståendet eftersom det är sant för mig med. Det är ju inte så att jag har problem med det, snarare finner jag rätt så stor tillfredsställelse i det, men eftersom jag av naturen är en person som vill förklara allt och alla med hjälp av bakomliggande teorier så vill jag gärna förklara för er varför jag lyssnar på konstig musik och ge en konkret förklaring. Tro nu inte att jag vill göra mig speciell, inte alls. Det är ju inte så att de här banden och musiken jag lyssnar till endast går att hitta som suspekta bootlegversioner på vinyl, nänä den är ju högst tillgänlig och oerhört lättåtkomlig i de flesta fall iallafall. Kanske inte i skivdisken på Åhléns men åtminstone på Folk & Rock. Journalisterna skriver om dem också och de ger konserter som alla andra, fast kanske inte i Baltiska Hallen eller på Globen.
Två exceptionellt goda vänner till mig får regelbundet ett usb-minne med musik jag tycker de skall lyssna på. De tackar så fint efter varje gigabyte som om det vore en tjänst, men vad de inte vet (förrän nu då) är att det är av rena egoistiska själ som jag tvingar det på dem. Ja jag har kommit på att det troligen bara handlar om att jag vill samla fler medlemmar till konstigfacket så att jag själv ska känna mig mindre konstig. I grund och botten gillar vi samma saker, förstås, men det finns skivor som inte ens de får ta del av. Och viss musik som de får ta del av är verkligen på gränsen, och det vet jag. En av vännerna sa för ett tag sen "ibland tror jag att du bara försöker testa oss". Just när han sa det tänkte jag inte så mycket på det men efter att ha rannsakat mig själv med anledning av bloggen har jag insett att det faktiskt stämmer. Det är ett test på huruvida de är lika konstiga som jag! Fast jag vill inget hellre än att de också ska inse hur fantastisk bra det är! Vilket som är det primära målet av de två får jag nog tänka över.
Det närmasta jag kan komma en musikkemist är min kära bror. Min bror är min musikaliske stöttepelare på flera sätt. Han tycker iochförsig också att mycket av det jag lyssnar på är konstigt men vi hittar ändå fler beröringspunkter än jag gör med andra. Jag spelade idag upp en låt från
Lows senaste platta "Drums & Guns" en låt som heter "Hatchet". Den låten har gått på repeat på min stereo de senaste dagarna och jag vill veta varför den tilltalar mig så mycket. Jag vet så mycket som att jag tilltalas av Low och av låten i fråga på grund av de vackra melodin, det lågmälda, stämsången mellan det äkta paret som Low utgör och det udda kompet och samplingarna. Brodern är duktig på att sätta ord på vad jag hör. Han säger att de lagt sången i vänster kanal och instrumenten i höger kanal. Ja, jo det hör jag ju nu, att sången kommer från den ena högtalaren och basen och trummaskinen från den andra. Han säger att det var så Beatles och tidiga Stones gjorde. Jaha, det förklarar ju delvis textraden "Let's bury the hatchet like the Beatles and the Stones" men han lyckas också sätta fingret på en och flera andra aspekter av låten som jag faktiskt gillar den för. Dock ska ni inte tro att det finns några andra likheter banden emellan. Bara så att vi är på det klara med det. För nu trodde säkert några av er "Ah, men hallåååååå! Beatles och Stones! Inte konsigt att hon gillar det!" Men så lätt är det inte att flytta mig från facket konstig till...ja vaddå egentligen?
Ibland tycker jag att det är så skönt att resa....nu tänker jag inte på semsterresor eller andra nöjesresor (vilka så klart har sin charm) utan på vardagsresan; pendligen t.ex. Vissa mornar önskar jag faktiskt att den korta tågresan till jobbet skulle vara lite lite längre bara för att det är så fantastiskt avkopplande att bara sitta och se landskapet fladdra förbi ackompanjerat av väl valda audiofiler. Jag känner inte så här alla dagar, åh nej, framför allt har jag svårt att njuta när tåget är försenat, proppfullt, stökigt, varmt eller inte kommer överhuvutaget. Men alla de andra gångerna kan vara riktigt njutningsfulla. De par tre gångerna i månaden.
