Jag har våndats. Vridit och vänt. Legat sömnlös. Till och med tagit ett flyg 5 timmar bort för att kunna tänka klarare, kanske var det den råa, bitande kylan och bristen på solljus här som hindrade mig att tänka klart? Det har varit svårt, som ni hör, men nu har jag iallafall äntligen bestämt ordningen mellan ettan och tvåan på min lista. Men tvåan ska inte alls känna sig slagen, oh nej, det ska snarare alla de som inte tog sig in på listan överhuvudtaget kanske göra istället. Jag har liiite dåligt samvete över att ha ratat bra skivor som Mgmt, Markus Krunegård, Kyte, Ane Brun, Conor Oberst, Lambchop, Coldplay & Moto Boy. Vi säger så här - ta elfteplatsen allihopa.
Fleet Foxes debutplatta tog mig med storm, lite som Jayhawks gjorde en gång i tiden på studentrummet på Vildanden. Fleet Foxes är ungefär lika flanellprydda, skäggiga och långhåriga iallfall. Som alla andra band från Seattle, kanske den fördomsfulle tycker, med tillägget att det i Seattle troligen är större risk att trampa på en effektpedal än på en hundskit.
Må vara så och för att ytterligare spä på hela Seattlesaken är de ju också, inte helt otippat, signade till Sub Pop, det bolag som i grungens begynnelse kontrakterade Nirvana och Soundgarden. Lite halvtypiskt för västkustband är det månne också att vara influerad av Beach Boys, och DET är de, med stämmor som inte går av för hackor.
22-åriga sångaren Robin Pecknold sjunger (som om han vore 50 bast och med noll respekt för Neil Young) de hymnliknande sångerna med en sådan folkkänsla och själ att nackhåren reser sig. Detta är bra, det är jäkligt bra! Det är dessutom en gettebra video.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar