Mer av Jason i ett något udda projekt.

Sparklehorse, Danger Mouse och självaste David Lynch har slagit sina påsar ihop för projektet "Dark night of the soul". Sparklehorse och Danger Mouse har skrivit alla låtar vilka artister som bl.a. Jason Lytle, Nina Persson, The Flaming Lips, Iggy Pop och Lynch själv framför. Lynch har tydligen också bidragit med fotografier som skulle ha släppts tillsammans med plattan men på grund av en dispyt med EMI har albumet inte kunnat släppas varför fotografierna är utgivna separat.

Jag kan göra vad jag vill för jag har ändå gjort världens bästa film: Elefantmannen.

Lyssna på hela albumet streamat här

Jason lives!!

Åh så lycklig man kan bli då av att idag läsa på Dagensskiva.com att Grandaddys frontfigur och låtskrivare, Jason Lytle, äntligen är tillbaka!

Efter att ha hållt igång i 15 år upplöstes Grandaddy 2006. Jason tog sitt pick och pack och lämnade Modesto, Californien för vildmarken i Montana. Där har han de senaste tre åren ägnat sig åt sitt solosläpp "Yours truly - the commuter" som släpptes den 20 maj. Man kan misstänka att en enslig stuga och en flanellskjorta är inblandat också. Som sig bör.


Skivan tar vid där Grandaddy avslutade med "Just like the fambly cat".
Tom Petty och Neil Young är närvarande i bakgrunden, men ändå så låter ju Jason precis så som bara Jason kan göra...helt unik och omöjlig att ta miste på med en gudabenådad röst och med en berättarstil som fängslar. Det är ösiga poppärlor blandade med gripande ballader i omfamnande men ödesmättande ljudlandskap.

Jason är definitivt tillbaka på banan i gammal god form och jag hoppas sannerligen att han tar sitt pick och pack och kommer hit för en spelning fortast möjligt.

I Am Lost (And the Moment Cannot Last) from jason lytle on Vimeo.

Svart katt vit katt - Zach.

Den till synes svettige mannen på bilden; Zach Condon, är mannen bakom Beirut. Kanske är han svettig för att det är ett hårt jobb att ge sig på att lägga världens folkmusik på sina axlar och göra det till något eget.
Den blott 23-årige talangfulle amerikanen från New Mexico skapar musik som låter som ledmotivet till någon bortglömd östeuropeisk filmklassiker.
Beirut är balkan, klezmer och fado, trumpet, ukulele och dragspel - med andra ord en salig blandning som resulterar i både melankoli och drama.

På senaste dubbel EP:n "March of the Zapotec/Realpeople Holland får två musikaliska inriktningar halva utrymmet var; ena halvan med mexikansk folkmusik och en nittonmanna blåsorkester på utflykt i mexikanska delstaten Oaxaca och och andra halvan med synthig electroromantik á la Magnetic Fields. Sista albumet låter bra, men är onödigt spretigt för bäst blir det definitivt när Zach håller sig helt och hållet öststatsstuket med balkan och klezmer, precis som han gör i förra plattan "The Flying Club Cup."

Elephant Gun från debutplattan Gulag Orkestar.



Nantes från The Flying Club Cup



Underbara Sunday Smile också från The Flying Club Cup. Att göra videos intresserar tydligen inte Zach vilket ger utrymme för de mest inbitna fansen att gå loss...

Fantastisk låt av fantastiskt band.

Elbow - The stops

Eftertankens kranka blekhet.

När jag var klar med inlägget om Mañana, surfade jag runt lite för att hitta Schweiz bidrag till årets ESC. Jag hade tankar om att publicera den som en lite crazy motpol till Mañana och samtidigt häckla lite över dålig smak och ironisera över ESC. Jag hade hoppats på en galen schweizare, kanske utlädd till en ost, som framför schweizisk hip-hop (kanske med operainslag?) men döm av min förvåning när jag upptäckte att Schweiz i år representeras av "Lovebugs"; ett inte helt okänt band utan snarare ett av Schweiz mest kända. Mañana själva refererar till dem som "local heroes" och har också agerat förband åt det samma...ojdå. Nu blev det lite jobbigt. Man kan säga att jag gick rakt i min egen fälla. Alltid tufft att inse att man inte är så alternativ som man tror!

Så hur låter bidraget då? Ja, det är kanske inte BRA men det är ju inte heller helt jävla hopplöst dåligt som så mycket annat i den där gudsförgätna tävlingen (jag måste fortsätta hata den trots denna lilla incidenten)

Le Suisse - Deux point!

Som ni märker är jag igång att hosta min egen lilla alternativa melodifestival här på bloggen. Jag är inte SÄKER men jag TROR inte att de låtar som kommer till finalen i Eurovision song contest verkligen ÄR respektive lands bästa låt. (Förlåt Christer Björkman). Kalla mig konspiratorisk, motsträvig och misstänksam - men det är bara en känsla jag har.

De fem prydliga, välkammade individerna ni ser på bilden utgör "Mañana" från Basel, Schweiz.
Mañana upptäcktes genom en lokal tävling för debutband 2002. Något år efter blev låten "Miss Evening" vald som soundtrack till EA Sports Fifa 2005 och bollen var i rullning. Mañana fick vara förband åt band som Keane, Mew och Aha (tveksamt hur stort det var egentligen med tanke på att Aha var stora typ 10 år tidigare) och vann så småningom en egen publik både i Europa och USA. I augusti 2008 släpptes deras debutalbum "Interruptions" som har producerats väl av Ken Thomas (som också står bakom Sigur Rós, Dave Gahan och Björk).

Mañana låter i mina öron som en mix av Radiohead, The Verve och Kent (sångarens röst inte helt olik Jockes) - med andra ord arena-indie med synthmattor och massor med gitarrer! As I like it.
Själv beskriver Mañana sin musik så här:

"A melodic indie mixture of pop, rock & experimental elements, inspired—among others—by the British bands of the past few years. Dreamy melodies & sudden emotional outbursts meet, letting arise deeply melancholic, but at the same time unshakeably optimistic songs."

Vad tycker ni?

Pop, folk & electro från Tyskland. NEJ! Sluta inte läsa då!

Jag vet, det låter konstigt, omöjligt och kanske som ett sent aprilskämt. Men jag har upptäckt att det gigantiska hålet efter Kraftwerk kan börja täppas till (Accept, Scorpions och Modern Talking; offence taken I hope).

Killen som täpper till heter Konstantin Gropper och han är från Tyskland (sagt med allvaret hos en alkoholist på AA-möte). Denne tysks debutplatta "Rest now weary head you will get well soon" flög in i min cd-spelare (jo faktiskt, så udda så att den inte är nedladdningsbar ens) med en kraft som endast är att likna vid Podolskis käftsmäll på Ballack. Men där tar det tyska slut, för "Get Well Soon" som Konstantin kallar sitt band, låter mer brittiskt än något annat. Under de senaste tre åren har han jobbat med detta album, själv. Han spelar alla instrumenten själv, han skriver och sjunger alla låtarna själv, han producerar. Själv. Tysk effektivitet när den är som bäst och inte minst imponerande. Med en röst som påminner om Thom Yorke, och låtar som skulle kunna härröra till Beck eller Flaming Lips gör han udda och engagerande musik som sticker ut som en magväska på en tysk turist.

Inte sedan jag lyssnade sönder "Kid A" med Radiohead har jag hamnat i samma sinnestillstånd - en koma jag inte vill ur.

Svensk som sjunger sjukt söta sånger.

Melpo Mene är vad Erik Mattiasson kallar sitt bandprojekt. Ett bandnamn som verkligen ger honom något att leva upp till då Melpomene var sången och tragikens beskyddarinna i den grekiska mytologin. Oavsett så är det ett ovanligt smart och snyggt bandnamn i alla fall.

Melpo Mene är akustiskt, mjukt och lågmält men samtidigt också poppigt. Det är musik som man gärna vaknar upp till en söndag kring elva-snåret...en söndag helt utan några förpliktelser alltså. Själv säger han att han vill att hans musik ska vara behaglig, att den ska kännas som att ha en spinnande katt i knäet - något jag inte har svårt att relatera till när jag hör hans visksjungande röst driva fram låtarna.



"I adore you" skrevs på beställning till en TV-reklam för Volvo i USA. Tack vare den är han mer populär over there than here.

The girl and the robot.

Det är nu 8 år sedan jag för första gången hörde de norska röksvamparna från Tromsö för första gången. "Poor Leno" hette låten och den satte sig ungefär som ett tilltuggat Hubba Bubba gör i hår. Med fjärde skivan "Junior" har Röyksopp hittat tillbaka till soundet från förr med hjälp av några framstående svenska sångerskor; Robyn, Lykke Li & Karin Dreijer (Fever Ray, The Knife).

Innan året är slut släpps också den instrumentala syskonskivan "Senior", en skiva jag har svårt att se ska kunna bli lika fulländat som det här albumet då detta till stor del bärs fram av sångerskornas brilljanta röster.

I underbara "The girl and the robot" tar de hjälp av Sveriges absolut coolaste sångerska Robyn. Ett giftermål som resulterar i en helt fantastisk dunkande elektrosynthpop.
Håll till godo med låten paketerad i det snyggaste jag sett i fulvideoväg.

Tinnitus i hjärtat!